Krönikören skriver om jakt på litet barn i affär.
Scenariot var sådant att mitt förstfödda barn visade sig vara lika lättfostrat som en tornado. Nej, precis. Det går inte. Hon vägrade allt, ville göra precis exakt allt man inte ville att hon skulle göra och helst lite till. Hon var också extremt viljestark och vek inte ner sig en tum oavsett vad det gällde. Varenda konflikt var för hennes del en kulle värd att dö på. Hon hade också en stark röst som hon nyttjade maximalt för att uttrycka missnöje.
Det gjorde hon också den här dagen då jag vågat mig in till stora staden för att handla några presenter till en kompis som fått barn. Hon skrek hela vägen från parkeringen på Norra Järnvägsgatan eftersom jag spände fast henne i sittvagnen då inte fastspänd innebar att springa iväg det fortaste hon kunde. Hon skrek hela vägen genom Vintergatan, ned på bottenplan på Kappahl där jag med stressvettiga armhålor försökte titta igenom babykläderna för presentköp.
Plötsligt hör jag bakom mig en tantröst som säger ”Men lilla vän! Sitter du här och gråter, ja DET förstår jag när mamma bara tittar på kläder och inte bryr sig om dig! Sitter fast gör du också, men jag ska hjälpa dig.” När jag sedan vänder mig händer det helt otänkbara. Där står mycket riktigt en tant som stirrar stridslystet på mig och knäpper lös barnet från selen. Till hennes försvar ska jag säga att min flicka var otroligt söt i den här åldern, liten och nätt och helt bedårande. Det såg säkert hjärtskärande ut när hon satt där och grät. Men ack vad den tanten bedrog sig.
Som en oljad blixt gled mitt barn ut från sele, tantgrepp och vagn. Nere på golvet sprang hon fram till ett skyltbord och kastade med ett triumferande tjut upp prydligt staplade barntröjor som singlade ner genom luften som snöflingor. Sedan löpte hon vidare till en halvvägg där det hängde plagg på galgar och slet ner så många hon kom åt. Jag slängde mig fram för att greppa henne men hon gled elegant ner på golvet och rullade under väggen som var baksidan på kassan. ”Nej men oj, hallå där! Nej vänta, stanna, hallå!” Hörde jag från andra sidan där en överraskad expedit mötte mitt barns änglalika uppenbarelse.
Tanten stod kvar och bara stirrade med öppen mun. Sedan tittade hon på mig, vände på klacken och försvann. Jag började jaga min arvtagerska. Hon sprang nu bakom kläderna på undre raden.
Kalabaliken. Butiken stängde, övriga kunder kördes ut och det ställdes ut spanare vid rulltrappa och hiss. Vi övriga spred ut oss och smög längs med väggarna och lyssnade. Ni vet skräckfilmer där man ibland ser något i ögonvrån, hör ett ljud av rörelse och ett lite spökaktigt barnskratt? Exakt så var det. Slutligen så fångades hon in av en redig äldre dam och återbördades i mina ganska skakiga modersarmar. Tårarna rann, svetten rann och sinnet rann. Jag var både livrädd, ursinnigt arg och otroligt tacksam på samma gång.
Det tog efter det här väldigt lång tid innan jag besökte staden i sällskap med barnet igen, för att inte tala om Kappahl. Jag återsåg aldrig den något fräcka tanten igen men jag hoppas att hon lärde sig att ge fasen i andras fastspända barn eller att hon blev väldigt bra på att spåra upp dem hon släppt lös så att inte fler svettiga småbarnsmammor behövde engagera alla i butikspersonalen på eftersök.
Men slutet gott, allting gott! Tusen tack till personalen, ni gjorde ett fantastiskt medmänskligt jobb. Och till tanten, fy skäms.