Allhelgona närmar sig, och som alltid funderar jag då mer på just livets slut och allt det som hör därtill. Man får tro på vad man vill och likaså tycka vad man vill om högtider, själv gillar jag de flesta och den rytm de ger till livet och mänskligheten.
Jag tänker att Astrid och hennes väninna var något på spåren när de vågade prata om det oundvikliga och sedan la det åt sidan för att leva. Vi kan inte alltid gå runt i sorg, vem orkar leva konstant i det tillståndet? Människan är inte heller biologiskt programmerad att kunna göra det, då skulle inte mänskligheten överlevt länge. Men prata om och röra vid det svåra behöver vi också kunna göra och det behovet fyller den kommande högtiden väl. Det går liksom inte komma undan. Naturen och årstiden gör gemensam sak och ger oss mörker, kala grenar och döda löv, isande kyla och en känsla av natt utan slut. Tankarna går lätt mot det som gör livet smärtsamt.
Själv har jag varit med om det paradoxala att uppleva både den djupaste sorgen och den största glädjen i den här tiden runt Allhelgona. 4 november 2011 satt jag i ett undersökningsrum med den varma och inkännande doktor Elin från kvinnokliniken. Hon tog min hand i sin och strök sakta över den innan hon bad mig att titta på en ultraljudsskärm och bekräfta att jag förstod att mitt ofödda barn inte levde längre. Det fanns inga hjärtslag.
Jag hade redan förstått det men ändå i den stunden öppnade sig avgrunden under mig och en sorg svartare än natten steg upp från bråddjupet och klev in i mig. I väntrummet på akuten satt min man och vår treåring och väntade på mig. Jag stod en lång stund och drog djupa andetag för att kunna sluta gråta innan jag klev ut för att säga att nu, nu ska vi hem. Det är fredag och vi ska äta tacos och se barnprogram, precis som vanligt. Allt är som vanligt.
Och allt fick lov att vara som vanligt efter det till dess jag blev ensam varje kväll efter läggdags. Då satte jag mig i soffan och höll i tanken mitt ofödda barn i famnen. Jag räknade fingrar och tår och klädde mitt barn i de nyinköpta små kläderna som låg i byrålådan och väntade. Jag kunde känna tyngden i mina armar, värmen från den lilla kroppen och hörde alla de där ljuden som ett litet nyfött barn gör. Tårarna rann över mina kinder och droppade ner på det fjuniga lilla huvudet som lutade sig mot mitt bröst. ”Aldrig mer” tänkte jag. ”Aldrig någonsin ska jag utsätta mig för risken för det här igen.”
Sorgen är kärlekens pris men kärleken är också en av människans starkaste drivkrafter. 27 oktober 2013 kom därför min son till världen och jag fick klä en levande liten varelse i de sparade plaggen som legat och väntat. Att möta Livet mitt i det mörker som den här tidsperioden är förändrade något i mig, absolut till det bättre. Hur mörkt och hopplöst det än kan kännas och te sig kan livet plötsligt bryta igenom och natten skina ljusare än dagen. Så hade jag länge velat kunna tänka och känna men inte förmått förstå. Plötsligt förstod jag och livet blev lättare att förhålla sig till. Det finns alltid hopp.
På Allhelgona tänder jag ljus för alla de jag saknar för att de inte längre finns i livet här med mig. Sorgen som bor i mig får mola i bröstet och jag kan så innerligt längta efter släkt, vänner och mitt ofödda barn. Ibland rinner tårarna och jag önskar att det definitiva inte vore så som det är. Sen kommer minnena av allt det varma, nära och fina som fanns i våra relationer och jag känner sådan tacksamhet över all den kärlek som livet har visat mig. Tacksamhet och glädje.
För i mötet med det här oundvikliga som vi inte vet så mycket om föds i varje fall i mig också en enorm glädje över att leva och vara här och nu. En av mina vänner brukar ofta formulera det Astrid Lindgren och hennes vän menade på ett annat sätt än de själva gjorde; ”En dag ska vi dö, men alla andra ska vi leva.”
Och det får vi inte heller glömma bort.