Sandra Lindström: Dilemmat med resursen tid

Jag brukar till vardags föreläsa om det här med stress, att den kroppsliga reaktionen inte är farlig och att vi alla, flera gånger varje dag, befinner oss i kroppens sympatiska system. Hur vi däremot upplever stressen har mer att göra med kontexten vi befinner oss i än den kroppsliga reaktionen. Om vi upplever att det dilemma som vi står inför är möjligt att lösa med de resurser vi förfogar över, så kan problemlösande till och med vara den krydda vi behöver i vår vardag. 

Men det finns en resurs som vi våra moderna samhällen generellt sett har byggt in en brist på, och det är den värdefulla resursen tid. Vi behöver tid för saker som att arbeta för att tjäna ihop till vår brödföda, ta hand om eventuella barn och hem, sova på nätterna och hinna äta, men vi behöver även ha stunder då vi låter kroppen vara i det parasympatiska systemet. Det vill säga kroppens lugna system, där du inte behöver lösa problem eller ställas inför vardagliga utmaningar, som att lösa logistiken med vem som ska skjutsa, vem som ska fixa presenter till lärare, vad vi ska äta till middag och alla de andra tusen obetalda uppgifter som ständigt behöver roddas i våra hem om vi inte ska leva i total misär eller utsätta våra telningar för omsorgsbrist. 

I dagens samhälle har vi precis som vi alltid haft exakt 24 timmar per dygn till godo, varken mer eller mindre och de här timmarna är jämlikt fördelade. Men gruppen kvinnor har under de senaste decennierna lagt fler timmar av det här dygnet på förvärvsarbete, i princip lika mycket till föräldraskap och minskat en aning på tiden för det obetalda arbetet i hemmet. Gruppen män jobbar i princip lika mycket som de alltid gjort, märkligt nog jobbar dessutom småbarnspappor extra mycket? Män har dessutom inte gjort rörelsen in mot hemmet på det sätt som kvinnor rört sig ut från hemmet. Ekvationen är enkel att förstå, alla vill ha rätten att försörja sig, men privilegiet att äta kakan och ha den kvar, i det här fallet män som vill ingå i en familjekonstellation men utan intentioner att se sig själva som ytterst ansvariga för vare sig hem eller barn har lett till en strukturell tidsbrist. Så inför sommaren vill jag påminna er alla: Ingen hjälper till i ett gemensamt hem, det är delat ansvar. En eloge till alla oss, oavsett kön, som förstått den enkla, rimliga och rättvisa logiken.