En sanning som begränsar mig när jag nu ska fylla dagens krönika med 2 500 tecken. Det är inte så att det saknas händelser som kan vara underlag för en text. Snarare har omvärlden under en längre tid varit onödigt generös med stora världsomfattande händelser. Med en viss saknad minns jag tiden när det uppstod rubriktorka på nyhetsredaktionerna.
Ett knep när det kniper är att berätta en saga med ett par huvudpersoner, en sagomiljö och en svårlöst konflikt och så långt räcker min fantasi. Då en saga bör sluta med ”Så levde de lyckliga i alla sina dagar”, känner jag mig lite osäker på formen, men:
Det var en gång en drottning som hette Magda. Hon bodde i ett slott som hette Rosenbad och hade 22 tjänare, eller rådgivare som hon kallade dem eftersom hon ville vara en demokratisk drottning. Att hålla ordning på 22 anställda hade sina svårigheter, och när det gällde Peter, som tillhörde de ideologiskt högtalande Dalkarlarna, fick hon stundtals ta i med hårdhandskarna. Han ansvarade för landets alla kanoner och ville inte att några utanför landets gränser skulle få dra nytta av dem.
Magda hade flera kusiner, närmare bestämt sju, eller åtta beroende på hur man räknar. Alla närde de en dröm om att själva få sitta på tronen och nästan alla ville riva ner en tvåhundra år gammal grundmur byggd av neutralitet och alliansfrihet. Drottningen tvekade till en början, trots att både hon och hennes företrädare redan hade plockat bort ett antal murstenar för att på så sätt, lite i smyg, få bättre utsikt mot väster.
Men så hände det sig på den tiden att det utbröt ett anfallskrig i närområdet. Det var inte så att det inte pågick andra krig både lite här och där ute i världen, men nu hade Nicke Stortroll i öster vaknat och börjat glufsa i sig ett land mitt i Europa. Eftersom ingen visste hur hungrig han var, blev alla västländer lika uppskrämda. Drottningen och rådgivarna började flyga kors och tvärs runt jorden för att skaffa nya vänner. Till och med Peter var så i grunden skakad att när Magda pekade med hela handen slog han ihop klackarna och gjorde helt om.
Kusinerna hurrade och rådgivarna klappade i händerna och alla ropade: ”Det är i Nato vi ska va´!” Men just som drottningen och hela hennes hov skulle sätta sig under en korkek och lukta på blommorna dök Nicke Lilltroll upp. Han kände sig styvmoderligt behandlad och ropade: ”Men JAG då, vad får JAG?”
I skrivande stund har jag inte en aning om hur detta ska sluta.