Jag tänker mycket på det här med hur folk resonerar kring våra gemensamma liv, relationer och jämställdhet. Hur många som gör det bekvämt för sig genom att påstå saker som att saker är för krångliga och svåra att förändra för dem och sedan lägger till ”det där kommer nog nästa generation att lösa”. Uppenbarligen har de inte sett undersökningarna som visar att unga män är den grupp i samhället som är allra minst intresserade av jämställdhet över huvud taget: De tycker att vi redan lever i ett jämställt samhälle, att kvinnor överdriver problemen och i nästa andetag är de också den grupp som i störst utsträckning tycker att ”män är bättre chefer än kvinnor”.
Jag fastnar vid faktumet att 1 av 4 unga män instämmer i påståendet att kvinnor överdriver ojämställdhetens konsekvenser och kan inte låta bli att undra om de här killarna aldrig läser nyheterna? Länge har siffran ”en dödad kvinna var tredje vecka i Sverige” varit en etablerad och fruktansvärd statistisk verklighet att förhålla sig till. Vid skrivande stund så är den siffran väsentligt mycket högre, jag lyckas läsa mig till att antalet nu är femton kvinnor i år som dödats av sin partner, pojkvän, man, sambo. De unga männen nickar tydligen ändå samstämmigt kring hur kvinnor ständigt överdriver problemen. Det gör mig både rasande, förtvivlad och rädd på samma gång.
Mina tankar vandrar, till henne, hon som stod på knä och såpaskurade golvet. Hon som satte på kaffet, bakade bullar och bjöd in grannarna på en fika. I deras gemensamma hem fladdrade en tyllgardin som hon köpte på REA. Han, som ännu en gång gått över gränsen, står böjd över henne och bedyrar att han älskar henne. Att det var ett misstag som aldrig kommer att hända igen. Jag tänker på henne där på golvet med krossad käke och bruten arm, och med allt som hon ville ge till honom och världen: Ett hem, glädje, omtanke och omsorg. Alla de små handlingarna i vardagen som skapar våra liv. Ett liv som han själv var oförmögen att skapa då han inte kunde förstå den enkla ekvationen, för att få måste du också ge. Sakta rinner hennes liv ut över det där såpaskurade golvet och allt det som var hon: En partner, en mamma, en syster, en vän med hela livet framför sig.
Jag vet det låter som en ond dröm, något jag hittat på. Om det ändå vore såväl.