Jag har ändå tur. Mitt äldsta barn idrottar maximalt och en av idrotterna i hennes hjärta är folkrace. Det innebär att själva det praktiska med att starta, lägga i växel och rulla iväg har hon redan bemästrat. Andra saker hon prövat på är att sladda, snurra och volta med tävlingsbil. Tre gånger för att vara exakt. Eftersom man sitter väl skyddad i en tävlingsbil och hon dessutom har ett hybridskydd som skyddar nacke och huvud extra väl är det sällan farligt att rulla runt på en tävlingsbana. Alla tre gångerna har hon också klivit ut, skrattat och vinkat till publiken.
Jag, som är en nervös mor vid sidan av, tycker kanske inte att det varit fullt lika roligt som hon. Vid ett träningstillfälle förra säsongen fick jag också chansen att åka med henne ute på banan. Om det tyckte jag sådär. Jag ville väldigt gärna bromsa, stanna bilen och kliva ur. Istället bet jag ihop och fantasibromsade under tiden som jag tänkte på min relation till högre makter och hur bra det vore om färden snart tog slut. När den gjorde det hoppade jag raskt ut och sa med hurtig röst att det var trevligt, tack så mycket. Nu ska mor gå till husbilen och göra andra saker. Till exempel inte tänka på när du börjar övningsköra i vår.
Och så kom våren och hennes 16-årsdag. I samband med det blev det obligatorisk kurs och sen var det dags. Tre turer har det blivit så här långt och utifrån denna erfarenhet drar jag följande slutsatser; 1. Hon är ofantligt mycket bättre på att köra bil än vad jag var i samma ålder. Till exempel kan hon faktiskt köra bil vilket tog mig ganska lång tid att bemästra. 2. 40 kilometer i timmen går väldigt mycket fortare nu än när jag var ung. Första åkturen kändes det som en svindlade hastighet som gjorde mig oerhört nervös! 3. Alltså vägrenen. Visst är den liksom närmare bilen nuförtiden? Sitter man på passagerarplats i framsätet är den OFANTLIGT nära. Ni kanske inte har tänkt på det förut men sätt er i bilen med er tonåring så ska ni få se att det stämmer. 4. Bara för att man råkar vara utbildad lärare och specialpedagog betyder inte det att man kan lära ut något alls. Punkt slut. Har du egna erfarenheter av handledarskap så tror jag att du förstår att det här går ungefär som det brukar med övningskörandet och hela grejen med att ha barn i tonåren.
Lite ovant och vingligt får vi föräldrar vänja oss vid att utveckling sker på ett plan som vi bara kan acceptera. Barnet gör sitt bästa av det nya och själv får man hänga med så gott det går. Både barn och vuxna kan tycka att de vet bäst, det är lätt att vara oense men så möts man på mitten och börjar om.
Lite smånervös men glad ser jag fram emot flera och många mil med mitt barn som chaufför. Att ta körkort är en viktig milstolpe och något som känns viktigt för mig att hon gör. Att kunna köra själv, att kunna välja jobb utifrån egen önskan och inte utifrån pendlingsmöjligheter, att känna sig fri att ta sig fram dit man vill.
I bakhuvudet ser jag också all information från handledarkursen om olyckor och hur lätt det verkar vara att dö i trafiken. Det försöker jag förtränga, liksom mina inre impulser att föreslå en maxfart på 20 km i timmen oavsett hur långt vi ska åka. Eller kanske hon vill transportera mig på en sådan där cykelkärra? Bygger bra benmuskler inför alla andra idrotter också. Jag gissar att det här, liksom alla mina andra goda modersförslag, kommer att röstas ner. Men trägen vinner. Fast mest enträgen brukar hon vara så vi får väl se. Under tiden tränar jag på att åka med och känner mig stolt över min egen privatchaufför.