Det var några av er som tyckte att min förra krönika var lite väl deppig och dystopisk, enligt mig var den mest bara krass och realistisk. Men där kan vi konstatera att varje människa får hitta sin väg att hantera livet, framtiden och döden, som är det enda vi med säkerhet kan konstatera kommer att drabba oss alla. Vi gör alla så gott vi kan och ibland räcker det, men nu tänkte jag berätta för er att det verkligen inte alltid gör det, även när intentionerna är de bästa.
Den här berättelsen om när good-enough inte duger, utan i stället suger, börjar med vårt hustak. Det här taket har verkligen fyllt sin funktion under lång tid, så ingen skugga ska falla på själva taket, men under förra året var det verkligen hög tid för det gamla taket att få gå till vila och för ett nytt tak att få se dagens ljus. Så långt allt väl, men en liten gnagande oro var att det gamla taket var boplats för en långväga gäst. Jag pratar om Tornseglaren, denna fantastiska lilla fågel som med sin ankomst ropar ”nu är sommaren äntligen här!”
För information och förståelse av dilemmat så är den här fågeln rödlistad och beskrivs som en starkt hotad art. I Europa häckar den ofta i lite högre byggnader som kyrktorn och fabriksbyggnader, den älskar gamla tak och sneda tegelpannor med praktiska små hålrum. Det beskrivs att Tornseglarna i småstäder främst vill häcka vid historiska byggnader. Så ni förstår äran av att den under alla år har valt vårt tak, som nog var så gammalt att det nästan kunde kallas historiskt och med lagom många sneda tegelpannor för ett lyckligt liv. Men nu var det alltså dags, det sneda och lite trasiga skulle bytas ut mot rakt, helt och tätt. Det fanns inget sätt att komma undan det faktumet.
Så jag googlade, och hittade ett alternativ att lösa problemet. Tornseglarholkar, eftersom jag inte vill vara den som utrotar en art beställdes naturligtvis två sådana, specialbyggda och anpassade för fåglarnas unika behov. Jag fixade det här tidigt under vårvintern, långt innan sommaren och Tornseglarnas ankomst var de uppsatta och klara på husväggen. Jag hade till och med lyft över lite gammalt skräp från deras gamla boplats och lagt i de nya holkarna, tänkte att det skulle kännas trevligt och välkomnande. Nu var det bara att vänta. En vacker förmiddag i juni så hördes plötsligt de karaktäristiska skriken, spänningen var nästan olidlig: Vad skulle de tycka om sina nya bon?
Tornseglarna cirklade runt, uppenbart förvirrade, de verkade inte ens se de nya holkarna. De flög högt och de flög lågt nära den gamla boplatsen och så helt plötsligt hördes en smäll. Den rödlistade och utrotningshotade fågeln hade flugit in i husväggen. Panik uppstod och vi la upp den skadade fågeln på lekstugans tak, men efter en stund insåg vi att den nog var död. Sådan sorg och skam. Sedan hände något som var lite som påskens uppenbarelse, för när jag några timmar senare tänkte begrava stackaren hade den återuppstått och flugit sin väg igen.
Men de nya holkarna förblev tomma. Fåglarna tyckte uppenbarligen inte att mina tafatta försök dög och vände tillbaka till sin vinterort, någonstans vid ekvatorn, utan uträttat ärende. Sensmoralen? Vet inte riktigt, kanske den krassa sanningen: Ibland går det verkligen inte som vi hade tänkt oss.