Det började som jag tidigare beskrivit med att jag blev tvungen att rädda min trädgård med markduk. Sedan blev det uppenbart att jag inte skulle ta mig fram till nyår utan att köpa nya skor då de enda skor jag fortfarande kan ha på grund av min usla vänsterfot inte klarar av att bära både uppdraget att vara träningssko, arbetssko i trädgården, arbetssko på jobbet OCH finsko på diverse festligheter. Och för att kunna göra klart diverse trädgårdsprojekt så skulle det krävas inköp. För nog är jag påhittig och duktig på att använda det jag har men inte ens med den bästa viljan i världen skulle jag kunna omvandla något på tomten till stora mängder täckbark. Täckbark som jag dessutom egentligen hade budgeterat för att köpa förra året men inte hann med att beställa. Vi pratar inte några säckar från Granngården här utan lastbilslass med bark från Kågesågen.
Jag vred och vände på det här några dagar och stundvis också under delar av natten. Vem är jag om jag inte håller mitt löfte till mig själv? Vad ska jag lära mig av det här om jag ger upp nu? Vad lär jag mina barn om att hålla i och hålla ut?
Jag hade alla argument för att bara fortsätta vägra köpa något men det var ändå något som inte kändes bra. Som en minimal smula av grus i skon som gör att det bara inte går att ignorera att något är fel. Vad är det som inte stämmer?
En tidig morgon vaknade jag till och sträckte på mig, strök med fötterna mot påslakanet och kände en sådan tacksamhet över att ha det så bra. Och då slog det mig. Tänk om köpstopp inte längre är en metod som utvecklar mig som person eftersom jag så sällan känner ett begär efter att köpa saker? Åhå! Lite mer vaken rullade jag över på rygg och stirrade upp i taket. Jag började tänka efter hur året varit och vad som varit jobbigt att avstå ifrån. Det var de där vårblommorna till bron men i övrigt så har det varit ytterst få saker som känts frestande och sedan har det bara varit saker som jag faktiskt haft behov av.
Och har jag känt mig sådär tillfreds som jag upplevde att jag gjorde förra gången? Nej inte mer än vanligt. Den där varma känslan av förnöjsamhet har ju stannat kvar hos mig och visar sig ganska ofta i vardagen. Den sköna känslan av mjuka sängkläder mot fötterna. Gott kaffe på morgonen. Morgonsolen som lyser mot skogsbrynet utanför mitt sovrumsfönster. Lyckan jag känner när barnen skrattar och ler. Kvällssolen som vilar över min trädgård och talar om för mig att någonstans långt bort finns det något som väntar efter livet här.
Tror jag att livet blir bättre för att jag får köpa något jag vill ha? Nej absolut inte. Så oftast köper jag inte för att det känns onödigt. Men ibland är det nödvändigt och då blir man glad och tillfreds av det med.
Och sedan slog universum till på riktigt. Faktiskt djupare än för 10 år sedan då jag insåg att lyckan inte fanns i världens största tygsamling. Tänk om den absolut största utmaningen för dig Teresa Stenberg är att ta hand om dig själv och visa samma omsorg mot ditt egna jag som du visar mot andra? Det här var så fasansfullt påträngande otrevligt närgånget att jag var tvungen att kliva upp och dricka kaffe.
Vad det blir av det här i slutänden vet jag inte. Men jag vet att mitt köpstopp nu är officiellt avslutat och att jag har en annan läxa att lära den här gången. Tack universum.