Hört talas om begreppet "3-plus-samhället"? Det innebär en tillvaro som är tillrättalagd för att passa den breda massan (läs medelklassen), där få saker tillåts sticka ut, provocera eller riskera att kränka något. Allt från litteratur till politik anpassas efter opinionen, försäljningssiffrorna eller den senaste trendmätningen.
Det blir helt okej, men aldrig mer. 3 plus.
Förvisso anser jag att det finns många områden i livet som är långt under medel. Företeelser och beslut som jag skamlöst skulle ge en överkryssad NV-boll. Men jag kan konstatera att 3 plus i alla fall är dominerande när det gäller vårt tids underhållning.
På grund av diverse krämpor har jag spenderat en stor del av januari i tv-soffan, hoppande mellan olika streamingkanaler på jakt efter nånting vettigt att se. Det är svårare än man kan tro.
Tv-serierna har tappat sin forna glans. Guldålder är ju sedan länge förbi, det vet jag. Det blir inga fler "West Wing" eller "Sopranos". Men när får jag ens något som "Sharp objects" eller "Olive Kitteridge" igen? Var är Benedict Cumberbatch när man som bäst behöver honom? "Fargo" säsong 5, "Slow horses" och "The Bear" säsong 1 var kanske där och nosade. "True Detective" säsong 4 bådar gott – Jodie Foster i sig borde borga för åtminstone en fyra. Men jag börjar bli lite rädd för att serien bara ska visa sig vara en mer välproducerad version av "Fortitude".
Jag såg förresten om första säsongen av "True Detective", som levt kvar i mitt medvetande som nån slags milstolpe i tv-briljans. Det var den inte. I backspegeln var det bara ett 3-plus-polisdrama med gravt misogyna inslag.
Så, jag har börjat ge långfilm en chans igen. Under mina timmar i soffan har jag provat mig igenom olika genres. Men det mesta har varit – just det – 3 plus. Inte dåligt, men inte heller jättebra.
Kritikerrosade snackisen "Saltburn", en mix av "The Talented Mr. Ripley" och "Get out!", var en hyfsat intressant klassthriller men gav ingen djup känsla av insikt. Oscars-storvinnaren "Everything everywhere all at once" var originell i sitt otroligt bisarra upplägg, men sammantaget ändå inget som gjorde världen mer begriplig eller eldade på någon vilja att förändra. Undergångsdramat "Leave the world behind" var 3 plus. David Finchers introspektiva yrkesmördar-film "The killer", 3 plus. Feministrullen "Barbie", 3 plus. "Meg 2: The Trench" (förhistorisk haj-action) tog sig inte ens upp dit, men det förstod man ju från start.
Jag har sett otroligt mycket standup och skrattat otroligt lite. Jag har sett dokumentärerna om Paolo Macchiarini, Jeffrey Epstein och Teflon-skandalen. Fruktansvärda berättelser, men … allt som allt bara 3 plus.
Är det här Netflix fel? Har all vår användardata börjat användas emot oss? Nya serier och filmer formas efter den perfekta algoritmen baserad på "allas" preferenser just nu. Snabbt måste nya saker produceras för att konkurrera med andra streamingtjänster, som jobbar på precis samma sätt. Ska det bli lönsamt måste det passa många och marknadsföras som nästa stora grej. Men kvalitén? Vem har tid med manus? 3 plus räcker. Vi får mer av det vi redan har.
Är det ens möjligt att komma med något nytänkande längre? Att säga något om livet som vi inte redan sett eller hört? Går det att beröra på djupet, i någon konstform? Finns det plats för diskussioner eller har vi blivit för uttråkade, för blasé? Har vårt eget beteende cementerat oss i en tillvaro av good enough?
Jag bollade detta med några vänner över en lunch.
"Man ska bara gå på sånt som fått betyg 1 eller 5. Då finns det en chans att det är bra", sa en av dem.
"Är tricket kanske att dela upp i fler delar?", skrev en annan i vår gruppchatt senare. "Alltså utvärdera i mindre bitar? Blir vi mer nöjda då?"
”Ja, man kan ju till exempel tycka att Markus Krunegård är 3 plus, men att Annas kurerade spellista med hans låtar är en femma. See how it works? Livet blir nyansrikt.”
Det har nåt. Delar i sig kan vara otroliga, även om helheten brister. Eller så kan omständigheterna kompensera för den låga grundkvalitén.
Jag ska ta med mig det in i det "Fredagen den 13:e"-maraton vi är inne i nu, på dotterns begäran. Vi är på film nummer nio i serien och de förblir exakt på den förväntade nivån, långt under acceptans. Men myset med familjen, där vi äter 3-plus-semlor från Ica och skrattar högt åt Jasons kreativa mordmetoder tillsammans. Helt klart en 5-plus-upplevelse!