Redan första gången jag steg in i hennes hem kände jag att jag kommit hem, och hon påstår att jag gick in i köket, slog vatten i kaffepannan, letade fram burken med kokmalet kaffe och ställde pannan på spisen.
Genom åren har vi med tunga steg gått nära varandra längst nere i de djupaste dalarna, också med varlig hand knuffat upp varandra i solskenet. Uppe på bergstopparna har vi bland mycket annat skrivit och målat, vävt och skulpterat, sålt hantverk och serverat kaffe på Nävarnas hus, gått en antal kurser, promenerat och gjort resor tillsammans.
Nere i det nattsvarta mörkret har vi kunnat stötta varandra genom sorger och sjukdomar och under några år på 90-talet ingick vi i ett nätverk som hjälpte flyktingar att överleva. Då handlade det först och främst om att ge dem livsmod och framtidstro samtidigt som vi inte fick tappa både ork och hopp vid samma tidpunkt.
Hon, a´ Eva, har nu beslutat sig för att flytta söderut för att komma närmare barn och barnbarn. Anledningen till mitt besök denna gång var därför bland annat att finnas tillhands när hennes hem skulle börja monteras ner. Hennes kreativa skaparkraft och stora hantverkskunnande insåg både hon och jag att hon ägde saker som måste avvecklas. Förutom många vändor till återvinningscentralen ordnade vi därför en flyttloppis på gården. En lyckad historia med många vänner, bekanta och före detta elever som passade på att önska henne lycka till och beklaga förlusten för Burträskbygden.
När vi under kvällarna satt mitt emot varandra vid köksbordet var det naturligt att prata gamla minnen. Till exempel när vi trodde att vi beställt hamburgare i Warszava och fick en soppa med orakade fläsksvålar. Ett annat äventyr var när en av våra gömda flyktingmammor trodde hon var gravid, vi diskuterade vem av oss som skulle lämna in ett urinprov på vårdcentralen. À Eva som 56-årig änka eller jag, 48 år och med bortopererad livmoder. Det blev mitt kissprov som lämnades in för analys och som tur var, var jag inte gravid.
Det geografiska avståndet mellan oss kommer nu att bli betydligt längre men vi är fast beslutna att hålla kontakten obruten. När vi skiljdes åt denna gång lovade á Eva att måla var sin liten kylskåpstavla med texten:
”Det blir aldrig som förr, men det vill gärna bli bra!”