För en understimulerad socialsuktande person tedde sig studier på distans till en början vara en mardröm. Jag hade ju längtat efter att sitta med likasinnade pedagogiskt intresserade personer och stöta och blöta problem och lösningar.
”Ni kommer att delas in i så kallade basgrupper och ni kommer att älska det”, tjoade den entusiastiska kursansvariga kvinnan och jag kände mest att entusiasmen hånskrattade åt mig. Det blir ju inte så lätt med ett givande grupparbete när vi sitter i olika delar av Sverige.
Till en början var det lite stelt, konstigt vore ju annars. Vilka var de andra som satt på andra sidan skärmen? Det var kvinnor i ungefär min egen ålder. Förskollärare, grundskollärare och gymnasielärare. Visserligen hade vi sökt samma utbildning och alla såg trevliga och vänliga ut, men i övrigt visste vi ingenting om varandra.
Dagarna gick snabbt, min puls var också snabb och förståelsen för uppgifterna som skulle göras var obefintlig. I somras såg jag inga grå hårstrån på huvudet, men i takt med att påsarna på ögonen hängde allt längre ner började även de glimra fram i webkamerans obarmhärtiga sken.
Då plötsligt hände något. Basgruppen som till en början var obekanta människor som jag tydligen skulle vända mig till började närma sig en bekväm vänskap. Meddelandechatten började plinga allt mer och från att frågorna varit korrekt formulerade och genant ursäktande släpptes fasaden och de obekanta människorna blev mänskliga, varma och alldeles underbara.
Det blev slamsigt, underhållande och samtidigt väldigt intellektuellt givande. Ett kollegialt lärande i sin allra varmaste form. Ångestsvettningar över uppgifter blandades med privata anekdoter och helt plötsligt började jag känna att det här inte alls är främlingar utan kvinnor som jag till synes av meddelandena känt hela livet.
Vi pratar om våra barn, våra rädslor och våra förhoppningar. Vi delar med oss av råd, kunskap och hjälper varandra. Prestigen är som bortblåst och det finns en genuin värme och vilja att hjälpas åt. Jag har gråtit i min basgrupp, jag har skrattat och jag har skrattat så jag gråtit. Jag vet inte hur det ser ut hemma hos dem förutom i de rum som skymtat i bakgrunden, men jag har fått en skymt av deras vardag och jag känner en fin tillhörighet.
Så här några veckor senare så konstaterar jag: Ja, vi blev indelade i basgrupper och ja, jag älskar det!