Konserten var utannonserad att börja kl 21. Förbandet, en man med gitarr, hade spelat sedan kl 20. Publiken var övervänt, så pass sent en måndagkväll. Det närmade sig ju läggdags för flera av oss.
Jag och min man tillhörde för en gångs skull de yngsta. Majoriteten av publiken var män i övre medelåldern, som också hade sin storhetstid under tidigt 90-tal. Niklas Strömstedt var där. Han gick på kryckor. Det var symptomatiskt. Det fanns så att säga gott om onda knän och dåliga ryggar i församlingen.
Upplägget var inte åldersanpassat. Det fanns bara ståplatser. Det bådade illa att man började se sig om efter någonstans att vila kroppen redan innan spelningen börjat. Det fanns en enda bänk ute i foajén. Den var det huggsexa om.
Klockan blev 21. Men ingenting hände. Det roddades en del. Ställdes fram gitarrer och sånt som hade kunnat göras tidigare under kvällen, kunde man tycka. Det stod ju att det skulle börja nu! Efter den längsta halvtimmen i mitt liv gick äntligen bandet på. Efter det blev det ganska bra. Jag noterade dock att vaggande till musik inte nödvändigtvis behöver betyda inlevelse. Det kan också handla om att få byta tyngd på värkande fötter.
Så. Alla tecken tyder på att jag blivit gammal. Det är troligt att även jag har fastnat i min forna storhetstid. Tiden har gått så snabbt sedan dess. Jag fick en smärre chock när jag häromdagen fick höra att Beyoncés hit Crazy in love firade 20 år. I mitt huvud är ”för 20 år sedan” fortfarande lika med 80-talet. Sedan inser jag att det var 2003, och att jag har levt halva mitt liv sedan dess. Men jag har inte lyssnat på så mycket ny musik. Jag har ingen koll på dagens artister. Jag känner inte igen kändisar längre. Jag bryr mig inte ens om att lära mig vad våra ministrar heter. De kommer ändå bara att sitta i fyra år.
Nyligen rekommenderade jag min bästa tv-serie till en kollega, och såg att första säsongen kom 1999. ”Jämngammal med mig då”, sa han.
Så sjukt.
Jag har ett gäng otroligt duktiga kollegor födda -98. På en after work nyligen testade jag och några andra fyrtioplussare på redaktionen hur många av dem som kunde placera uttrycket ”Det är inte killen i filmen som har skrivit brevet”.
Ingen av 98-generationen kunde relatera till en tid då Martin Timell inte var cancellad.
”Bullen?”, frågade vi prövande.
”Pilserkorven?”, undrade Johanna.
Ridå.
Kännedom om olika barnprogram är kanske den tydligaste generationsklyftan. Tur att den inte är särskilt relevant att bygga kollegial stämning eller vänskap på. Det är inte heller som att fenomen som Spara och Slösa eller Lilla Sportspegeln kan prägla en hel generation längre. Utbudet är större nuförtiden. De gemensamma lägereldarna falnar. Tills man blir äldre. Då kan man börja jämföra krämpor. Samtalen i vänskapskretsen handlar numera om diskbråck, hjärtoperationer och gallsten, och för all del cancer. Ibland kompenserat med ljusglimtar som framgångar i relationen till tonårsbarnen.
Förra veckan fyllde jag 46 år. Fyra år till 50. Det är min målbild. Leva fyra år till. Då är mina barn fjorton och sexton. Det vore fint att få se. För trots att man kan tro motsatsen utifrån den här krönikan är det inte illa att bli äldre. Tvärtom är det väldigt önskvärt. Det mesta blir bättre med åren. Inte kroppen dock. Men att få leva. Det slår allt.