Legenden om Lucia, helgonet från Syrakusa, finns det många berättelser om. Att hon dog en martyrdöd för sin kristna tros skull har väl kanske de flesta på ett eller annat sätt snappat upp från skoltiden. Men det som kanske inte lika många har koll på är att det var en kränkt och sårad man som angav henne till den ökände (håll i er nu för det här namnet är inte helt lätt att stava) kejsar Diocletianus. Varför var då denne man som angav Lucia så kränkt att han önskade henne allt ont? Jo men det var ju så att hon inte ville gifta sig med honom eftersom hon bestämt sig för att leva ogift, och dessutom så ville hon skänka hemgiften till fattiga.
Ve och fasa för kränkta män som inte får som de vill när det gäller kvinnor. Deras oresonliga hat har ekat genom årtusenden ända in i dagens samhälle. De har ju till och med en egen rörelse nu för tiden, incels, som är en sammanslagning av involuntary (ofrivilligt) och celibate (celibat). Det handlar om en grupp män som ganska likt Lucias angivarkille tycker att det är fullt rimligt att kvinnor hatas, dödas och får lida om de inte vill ligga med någon, eller framför allt om de inte vill ligga med just dem. Jag tänker att berättelsen om Lucia och hennes grymma öde måste vara alla dessa incels allra bästa godnattsaga, jag föreställer mig hur de kan sitta framför sina datorer och mysa när de läser om tjejen som inte ville ha en kille, och fick det (enligt dem) rättmätiga straffet att bli fängslad, torterad, bränd, och genomborrad av svärd.
Men vi behöver egentligen inte ta till ytterligheterna, för kvinnor över hela världen lever mer eller mindre i en krigszon mellan hemmets fyra väggar. Platsen som för alla borde förknippas med gemenskap, trygghet och omtanke är i stället för många platsen där våldet aldrig upphör. Att kvinnor som misshandlas av manliga partners inte får det massiva stöd som skulle behövas för att kunna lämna, är ett av vårt samhälles största misslyckanden. Det finns inget farligare än en kränkt och sårad man, och att lämna honom är den absolut största risken för en kvinna som befinner sig i en våldsam relation. Det finns liksom inga gränser för vad en människa som bestämt sig att det är rimligt att helt kunna diktera en annan människas livsvillkor kan hitta på för att skända och förstöra. Det gällde för Lucia på 300-talet och det gäller även idag.
Så till sist, som en liten strimma av hopp i mörkret och ett pekfinger åt alla de där männen som vill äga, plåga och tortera kvinnor till lydnad. Lucia gav aldrig upp, trots allt de gjorde mot henne så stod hon fast vid sin tro. Dessutom så verkar det i många av berättelserna som att gud, till männens förtret hela tiden fanns vid hennes sida. Oxarna som skulle dra vagnen kunde inte rubba den ur fläcken, elden, den glödheta oljan eller svärdet dödade henne inte. Hon blev dessutom ett älskat helgon och männen är sedan länge döda och bortglömda förlorare. Dagens svenska Luciatraditioner har egentligen inte så mycket att göra med helgonet från Syrakusa. Men jag kommer i alla fall låta de klassiska raderna om att en ny dag åter ska gry symbolisera vikten av att tro på förändring. Att aldrig förlora hoppet, inte ens i den svartaste vinternatt.