Det är dags att sätta stopp nu

Allt kanske redan är sagt och någonstans på vägen måste vi inse att orden inte alltid räcker till. ”- Är du arg?” Frågar någon och jag svarar ”- Nej jag är inte arg.”.  Ilska räcker inte för att beskriva den vanmakt och raseri som fyller mig när ännu ett barn dör i onödan.

Krönikören skriver om känslan av raseri när barn dör i onödan.

Krönikören skriver om känslan av raseri när barn dör i onödan.

Foto: Johan Nilsson/TT

Krönika2023-01-30 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hur många av er minns er barndoms tankar och känslor? Jag har ett tydligt minne av en helt vanlig rast på skolgården. En vårdag i april.

Jag hade just spelat bort mina sista kulor och var aningens förbittrad över att jag dessutom ställt upp min vackraste, största glaskula för att tjäna ihop ett antal nya stenkulor. Naturligtvis träffar någon direkt och jag vinner ingenting men förlorar det bästa jag har. Så orättvist.

Jag sparkar argt i sanden och sätter mig och surar. Det har varit lite andra saker också den här dagen och jag minns att mina arga tankar skickades åt vuxenvärldens håll för även barn kan älta oförrätter. Jag tänker så här: ”Kom ihåg det här när du blir vuxen Sandra, nioåringar är så mycket smartare än många vuxna tror. Du får inte glömma det, och prata aldrig med barn som att de inte förstår, klappa dem inte på huvudet, ta deras känslor och tankar på allvar. Lyssna och svara på ett respektfullt sätt.” Jag har många gånger under livet tänkt tillbaka på den där nioåringen och jag har inte glömt. 

Jag minns också långa sommarlov, bad i sjöar, smuliga Mariekex och mormorssaft. Snöiga vintrar, skidor i elljusspår, varm choklad och limpor med ost. En älskad hamster som dog. Tråkiga lektioner och roliga lektioner. Jag minns de lärare som agerade efter samma devis som jag tänkte som nioåring. Vilken skillnad de gjorde, inte bara för mig, utan för alla elever.

Vuxna som vågade fråga och stannade upp för att lyssna på svaret. Jag minns också utsatthet och en fråga som aldrig riktigt fått något svar. Hur kunde det komma sig att vi barn visste om att det fanns andra barn på vår skola som levde med föräldrar som borde förlorat sin rätt. Sin rätt att vanvårda, skrämma och missköta ett barn på grund av att ett ägg och en spermie en gång möttes. Hur kunde vissa vuxna i vår närhet inte se den utsattheten? Varför agerade inte varje vuxen som befann sig i de här barnens närhet?

Jag har många gånger under livet tänkt på det där. 

Hur rimligt det är att ett barns dilemman bara borde handla om sådant som vuxenvärlden kan hjälpa till med att förstå. Hur självklart det borde vara att vi som är vuxna nu tar oss tiden att förklara, stötta, lyssna, hjälpa till och självklart agera när det krävs. Men hur kan någon av oss förklara, försvara eller ens leva med vetskapen om att en åttaåring gång på gång, mot sin vilja, tvingades att umgås med en vuxen man som skrämde honom? Hur vårt samhälle med berått mod förringade den rädslan, den utsattheten, den totala maktlösheten?

Hur kan vi berätta att en åttaåring som förstod så mycket mer, som drömde om att få spela, och kanske förlora sin finaste kula på skolgården till våren, i stället förlorade sitt liv? 

Jag är inte arg. Jag är rasande över att barn fortfarande tvingas till umgänge med förövare baserat på en stenålderslagstiftning. Där vi säger till barn att föräldraskap inte ska mätas i förmågan till omvårdnad, skydd och kärlek utan i genetiskt material.

Där någon med det genetiska bidraget och ett domstolsbeslut i ryggen fortsatt får hävda sin rätt att vanvårda, skrämma och till slut mörda en åttaåring. 

Det är dags att sätta stopp nu. Det borde ha gjorts för länge sedan.