Det känns helt sjukt att det redan gått så lång tid. När jag började var jag en fjunig 19-åring som just skulle ta studenten, nu är jag 25 och enligt populärvetenskap nästan en helt ny människa (eftersom kroppen tydligen byter alla celler i kroppen var sjunde år). Min spontana känsla är att teorin stämmer, det är inte mycket som känns särskilt likt med mig efter dessa år, möjligtvis fjunigheten då kanske.
Jag har framför allt skrivit dessa texter med en förhoppning om att underhålla. Det är lätt att bli nedstämd då man skrollar nyheterna på telefonen eller läser tidningen nu för tiden. Delvis på grund av att det pågår mycket hemskheter i världen, men också för att av någon tråkig anledning så säljer hemskheter bättre än trevligheter. Rubriker om våldsdåd och misär har en fascinerande effekt på människor som ofta känner sig lockade att läsa, gärna med en klen ursäkt om att “hålla sig uppdaterad” som främsta anledning. Att ständigt matas med negativa nyheter har säkerligen inte en positiv inverkan på folk. Då kan ett leende eller ett skratt vara värt väldigt mycket, speciellt för att påminna om att världen allt som oftast är en fin och vacker plats.
Men jag har inte bara skrivit om roliga anekdoter eller lustiga personliga berättelser. Ibland så känner jag ett oerhört behov att berätta om något som jag tycker är viktigt eller som kittlar mitt intresse lite extra. Fråga bara Elin som ofta fått lyssna på långa tirader om något som fångat min uppmärksamhet just den dagen. Krönikorna har varit ett utmärkt verktyg för att skriva av sig vid de tillfällena. Jag tror att nyfikenheten att lära sig nya saker eller egenskaper är något av det viktigaste vi människor har. Den tror och hoppas jag finns kvar hos mig trots dessa sex år av cellombyte.
Jag avslutar således detta kapitlet av mitt liv. Det har varit oerhört givande, roligt och motiverande, jag är glad att jag fick chansen att dela med mig av mina tankar och pjöller. Nu påbörjar jag istället ett helt nytt kapitel. Vad ska dessa tomma blad fyllas av månntro? Endast tiden får utvisa. Nära och kära går ständigt och hoppas på att jag ska ta huvudet ur molnen, komma ned på jorden och bli händig. Känns osannolikt. Men man ska aldrig säga aldrig!
Så till alla trogna och otrogna läsare, tack för denna tiden och adjö. Rå om varandra där ute i stugorna.