Eller så kan man ramla genom ett hål i ett golv från övervåningen och bryta ryggen på en gammal kyrkbänk. Det gjorde jag sommaren 2017.
Nu blev det där kanske ett lite onödigt spännande upplägg, jag kan direkt meddela att allt gick bra och jag överlevde utan men. Däremot fick jag tillbringa den tänkta aktiva semestern på en soffa under tiden som mina barn, då nio och tre år gamla, stillsamt fördrev tiden runt mig. Det var inte alls vad jag hade tänkt mig men det var precis vad jag behövde för att en gång för alla göra upp med den här föreställningen om hur saker måste vara för att vara tillräckligt bra.
Jag hasade långsamt runt som en zombie i sex veckor, oförmögen att klara mer än det nödvändiga. Min trädgård gick förlorad i en djungel av ogräs, inga projekt jag planerat för var genomförda när sommaren var slut och jag tillräckligt återställd för att jobba. Ändå blev det en av mina finaste semestrar då jag tillbringade dagarna med att vara väldigt närvarande med barnen eftersom jag helt enkelt inte klarade något annat. Vi byggde roliga kojor, spelade spel, läste och pysslade, allt på denna lilla yta som bestod av vår soffa, vårt vardagsrumsbord och mattan framför den. Hur vädret var har jag ingen aning om, det märkte jag väldigt lite av därinne i vår tillvaro där dagens bedrift var att få på sig strumporna.
Hur ofta lever egentligen ledigheter och högtider upp till de förväntningar vi har på dem? Finns det någonsin något som verkligen är helt perfekt? Och har alla människor samma föreställningar om vad som är en perfekt upplevelse? Nej såklart inte men vi envisas med att tro att det är så och slukar med hull och hår de här föreställningarna om vad som är rätt och det mest eftersträvansvärda att uppnå.
Midsommar är ett bra exempel på det. Vad är en perfekt midsommar? Känns sol, landsbygd, brygga, skärgård, ängsblommor, krans, midnattssol, jordgubbar, sill, snygga somriga kläder och massa härliga människor? Ensam hemma iförd pyjamas med pyttipanna, rödbetor och ägg, titta på tv? Nej, det där sista känner vi inte igen som något man lägger upp på sociala medier. Men jag önskar fler skulle göra det.
Vi är olika och våra sociala liv och förutsättningar ser olika ut. Det är otroligt dumt att vi väljer att framställa det som att vissa sammanhang är bättre än andra när det i själva verket kan finnas så mycket under ytan på de perfekta bilderna som swishar förbi under några timmar på högtidsdagar. Var alla så härligt lyckliga som det såg ut? Nej förmodligen var de inte det men den där stunden som fångas rymmer bara exakt det man vill visa upp och inte resten. Förstå mig rätt, jag tycker inte att man ska avstå från att visa ögonblicksbilder från sammanhang man är glad och stolt över, det tycker jag också mycket om att dela med mina vänner och bekanta. Men däremot behöver vi alla ha ett kritiskt inre öga som påminner oss om att det vi ser är just ögonblicket, inte sammanhanget eller hela den människans liv.
Kanske skulle man som avsändare ibland behöva lägga ett kritiskt filter på sig själv. För jag har lite svårt att tro att det är så att det finns en utvald grupp i samhället som har turen att ha en tillvaro som bara består av de bästa vännerna, bästa barnen, bästa partnern, bästa föräldrarna, bästa semestern, bästa resorna och så vidare. Du är människa och duger som du är även om inte allt i ditt liv är perfekt. Var inte rädd. Men kanske lite avvaktande till övervåningar där det pågår byggprojekt.