Det fick mig att tänka på hur stil förändras (gudskelov), men också hjälper till att definiera en.
Klipp till sent 90-tal/tidigt 2000-tal. Nu gällde det att skilja ut sig mot Spice girls-estetik, Jennifer Aniston-frisyrer och kickers i Adidas-byxor. Man ville vara alternativ. Kortfattat gick detta ut på att köpa sina kläder på Myrorna och lyssna på skotsk indiepop (okej, det kunde även vara Kent). Som ni förstår var det otänkbart att bo i Skellefteå. Andrahandslägenheter hyrdes i huvudstaden, och i skivbutikerna runt St Eriksplan kunde man skapa sin identitet genom att plocka upp vadhelst som skrivits upp i senaste Pop. På kafé String satt vi som läste a-kursen i praktisk filosofi och odlade myten om oss själva.
Givetvis var mitt polyesterklädda jag inte ett dugg unik i denna krets. Det fanns alltid någon coolare indiebrud med kortare lugg, tajtare jeans och svårare skivsamling, som dessutom verkade tycka att det var bekvämt att gå i Converse.
Man fick kämpa på.
Det var en ansträngning, identitetsskapandet, innan smartphones, Instagram, Spotify och poddar. Man fick själv göra grovjobbet – gräva djupt i rea-korgarna på UFF, lusläsa bloggar, skriva brev till obskyra skivbolag och rekognoscera klädval och låtlistor på allehanda källarklubbar.
Det krävdes liksom en egen insats.
Nu, när man passerat både 30 och 40, slipper man hålla på så mycket. Absolut för att man har landat i sig själv och inte behöver vara lika kategorisk. Ingen tittar direkt snett på dig för att du köper ett soffbord från Mio eller äter på Pinchos ibland, och du kommer inte ifrån att behöva sälja toapapper för barnens fotbollslag, även om det inte nödvändigtvis harmoniserar med den livsstil du önskar.
Men det är också orimligt enkelt att få veta vad som är "rätt", oavsett om du väljer bubblan mode, friluftsliv, träning, inredning eller mat för att definiera dig själv. Att ha tillgång till sociala medier dygnet runt lämnar en, så att säga, inte opåverkad. Man dras med. Låt oss konstatera att jag den senaste tiden har ätit min beskärda del burrata, googlat osunt mycket på daliaknölar och mer eller mindre ogenerat börjat snegla på lerskulpturerna på loppishyllan. Självklart semestrade jag i Köpenhamn.
Numera länkar en samstämmig skara influencers direkt till vad jag behöver. Bukvy-väska, klick, Mantle-serum, klick, Blankens-skor, klick klick, Rodebjer-kaftan, klick klick klick. Och där är den igen. Känslan av att höra till och vara godkänd, men ändå vara SÅ speciell. Det är samma längtan som förr, bara medelklassigare, dyrare och med nya premisser. För nu ska det handlas hållbart och cirkulärt, i miljösnälla material, gärna närproducerat av en kvinnlig designer. Åtminstone med ett bra PPA. NÅGON form av klimatalibi behövs, för att rättfärdiga den gamla goda konsumtionen. Och mig lurar det.
Skillnaden mot mitt 90-tals-jag är att det nu är kontinuerlig exponering som nöter ner mig, snarare än den personliga researchen. När jag sett något tillräckligt många gånger på Instagram börjar det helt enkelt kännas underligt att inte själv äga det. Lömskt.
Tur att det finns annat i vuxenvärlden som balanserar upp de mest ängsliga identitetsmarkörerna.
Nån som vill köpa toapapper?