Ungefär som en gepard som smyger sig på en oskyldigt betande gasell som inte förstår vad som händer utan både flyr och blir ihjälbiten på samma gång. Medelåldern tänkte jag mig så.
I min släkt blir de flesta gråhåriga runt 40 år så det var inte det minsta överraskande när de grå stråken dök upp. Lite mer överraskande var de progressiva glasögonen som jag fick ta på redan vid 37 års ålder. Optikern meddelade glatt att vi skulle ses ofta genom åren framöver för börjar det så här tidigt blir det ofta mängder med justeringar. Även starr av olika slag brukar vara vanligt förekommande. Sedan är det den krånglande foten med sitt nedsjunkna valv, tendensen att binda vatten i benen och att jag har en tydligt nedsatt hörsel på ena örat. Det har också börjat bli väldigt varmt i olika situationer. Till exempel på nätterna när man ska sova. Fast min man påstår att det är hur svalt och skönt som helst.
Vidare så snarkar jag som ett litet sågverk och har svårt att vistas i direkt solljus utan en liten hatt på huvudet. Jag får lätt yrsel och ont i huvudet annars, för att inte tala om så ont jag får i huvudet utan solglasögon. Alla har en form och min har blivit betydligt mycket mera rund utan att jag egentligen gjort några större förändringar i tillvaron. Till exempel har min byst förvandlats från en modest historia till en redig hylla med potential att kunna användas som mordvapen. Får jag bara sving på dem skulle de säkert kunna slå in skallen på någon oförberedd stackare. Tungt, opraktiskt och ständigt i vägen sammanfattar jag denna upplevelse som ofrivilligt storbystad.
Det tog ett tag att få kläm på de här fysiska åkommorna, många åldersrelaterade, men jag hyser gott hopp om att det ska bli så bra som det kan bli. Det som verkar svårt för vården är det som hör ihop med klimakteriet i sig, det verkar OERHÖRT svårt att hantera. Mitt läkarbesök gällande just det slutade med att läkaren som var både dubbelt så lång och gammal som jag konstaterade att han inte kunde relatera till mina bekymmer överhuvudtaget, men för all del kunde jag väl få ta lite prover. Om jag tyckte det behövdes. Andra kvinnor i min omgivning beskriver också det här området som ett svart hål och har gett många goda råd om hur man söker sig vidare för rätt vård så det är ett pågående projekt.
Trots fysiska förändringar som kan kännas utmanande när kroppen inte gör det man vill så gillar jag verkligen det som händer med mig i övrigt. Lugnet. Tilliten till den egna förmågan, självinsikten och stabiliteten. Och det här nyvunna intresset för att städa diskhon och stryka kläder. I flera år har jag retats med min mamma som alltid efter varje avklarat kökspass diskar ur hoarna med diskmedel och torkar dem torra. Hon har också en fäbless för att stryka kläder och talar med kärlek i rösten om sinnesfriden som kommer därav. Det har för mig tidigare framstått som oerhört slöseri med värdefull tid.
Numera finner jag mig själv ofta ståendes i köket där jag handdiskar det som inte rymdes i diskmaskinen, diskar ur hoarna, torkar torrt och hänger upp disktrasan. Jag stryker kläder och kökshanddukar och viker dem snyggt som man fick lära sig på hemkunskapen för att kunna stapla dem på hög. Känslan är helt obeskrivligt fin. Den är lite utmanande den här medelåldern men det ska nog ordna sig. Det är ju för fasen inte tonåren där inget alls var en fast punkt med sinnesro. Nu har jag i alla fall min diskho att luta mig emot.