När jag var nitton började jag tappa håret. Jag är en person som varken accepterar eller hanterar förändringar med värdighet, så länge försökte jag bara ignorera det. Men när folk började påpeka att jag hade fin huvudform istället för frisyr blev jag tvungen att erkänna för mig själv att mina villfarelser hade gått för långt.
Men jag var inte redo att raka av allt och helt plötsligt behöva stå för mitt ansikte utan någonting att gömma sig bakom. Därför lånade jag ett knep ifrån självaste Povel Ramel och började leta efter en passande huvudbonad. En huvudbonad som skulle få bli synonymt med min identitet. Ett tag lekte jag med tanken att bära en sjömanskeps men insåg att jag kommer bli 40, tiderna kommer att förändras. Istället valde jag att köpa en hatt.
För er oinvigda ska jag informera er om hur svårt det är att hitta en bra hatt. Stilen jag letade efter var lite av en tilltufsad rallare-look, men majoriteten av det man hittar på hatthyllan fick mig mer att likna en som brinner för Bo Kaspers och marknadsföring.
När jag väl kommit över en hatt som fick en att se ut som en tondöv Tom Waits istället för ett silverskedsbarn på en jazzlinje slutade inte utmaningarna. Ända sedan hatten införskaffades har jag fått utstå massor av emotionella påfrestningar. Folk bjuder in mig till hemmafester med temat ”roliga hattar” och gör sig lustiga över något som är min livsstil. Inte ens på en vanlig fest går jag säker. Rätt vad det är så kan det påbörjas en dryckeslek som innefattar lappar, och då är min kära Stetson alltid i riskzonen att förminskas till inget mer ett kärl. Ni kan väl ta fram en av era ”roliga hattar” vet jag, så kan jag fortsätta dölja mitt komplex ifred!
Men med facit i hand så är jag glad att det blev som det blev. Nu handlar det inte ens om att dölja skalligheten längre. Jag har fått en vän och ett tryggt hem för det lilla som är kvar av mitt hårfäste. För jag känner mig själv. Hade jag haft möjligheten hade jag haft långt och flottigt hår i konstiga färger. Med toppar som skulle vara mer kluvna än mina åsikter om Håkan Hellström. Istället har jag nu en kantstött hatt som ibland får tanter att säga att jag ser ordentlig ut.
Förlåt Povel Ramel för att jag en gång tyckte att du var löjlig, hatten av.