Kommer vi likt ovan nämnda kalvar att fullständigt explodera när vi efter vår egen långa vinter (bestående av två års pandemi) inse att vi faktiskt åter har oändliga vidder att krumbukta oss på? Eller har vi blivit så ärrade och skrämda av den här tiden att inget längre kan bli som förr? Det är bara tiden som kan utvisa. Men vissa saker kommer nog inte att bli exakt likadana.
Jag minns till exempel en situation, kan ha varit i februari för två år sedan, när jag var deltagare på en fysisk kurs (ett begrepp som för övrigt aldrig användes på den tiden, det var helt enkelt en ”kurs”) i en annan stad. Det hade börjat pratas om viruset, men oron var ännu inte påtaglig, utan mer som en krusning på ett i övrigt blankt hav. Sista dagen på kursen var en av deltagarna ordentligt förkyld. Jag menar inte lite blank i ögonen, utan uppenbart febrig och hostade som en lungsjuk under hela dagen. Ingen bad den här deltagaren att gå hem. Jag vet att jag vände mig om och frågade: ”Du verkar vara lite hostig?”då personen satt bakom mig i lektionssalen. Fick ett lite urskuldande svar som vi båda skrattade bort. Det var det, ingen jättestor grej just då, helt enkelt.
Det här är en situation som jag har otroligt svårt att tänka mig upprepa sig i närtid.
Nyser man, hostar, eller snörvlar publikt i nuläget så får man nog vara glad om arga blickar är den enda reaktionen. Så normerna har verkligen förändrats och det känns väldigt rimligt att det aldrig mer ska anses okej att gå till jobbet sjuk? Eller att det är något konstigt med att tvätta händerna ordentligt efter att ha svirat runt i offentliga miljöer. Jag har för övrigt aldrig gillat att dra handen längs räcken i trappan på tunnelbanor eller i köpcentrum, men brottas ständigt mellan rädslan att få diverse virus på handen, relaterat till risken att falla och slå ihjäl mig? Är jag den enda som har det dilemmat månntro?
Så många frågor, men inte alla svar. Jag längtar i alla fall efter att få trängas lite med folk på uteställen, kanske återuppleva en festival till sommaren, dansa hela natten lång och sitta hur många som helst vid ett dukat långbord. Jag vill inte stå kvar i öppningen till grönbetet och tveka, nu är nu och jag kastar mig ut. Vad morgondagen har i sitt sköte har vi ju ändå aldrig kunnat förutse.