Christina Ohlsson: Väggarnas budskap genom tiderna

Under första halvan av 1900-talet var det vanligt att man hade tygbonader med tänkespråk på sina väggar. Kvinnorna lade ner oändligt många timmar på att brodera texter och mönster i olika kulörer.

Krönikören skriver om väggprydnader genom tiderna.

Krönikören skriver om väggprydnader genom tiderna.

Foto: Jessica Gow/TT

Krönika2020-05-27 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Innehållet handlade ofta om fosterlandet, arbetets välsignelse och det ljuva hemmet. På min mormors bonad ovanför kökssoffan stod det: ”Träget arbete och sist en trogen bön Gör dagen glad och kvällen skön.”

När jag flyttade till min första egna bostad på 60-talet, var broderade bonader otänkbara. Jag hängde upp optiska popkonstaffischer med texter om kärlek, pop och politik, av typen ”Make Love Not War” och ”Rock Mot Atomkraft”.

I dagens heminredning är det modernt att ha utsågade träbokstäver på väggarna. Det vanligaste orden bildar ett budskap på latin som handlar om hur man bör förhålla sig till nuet just för dagen.

Mormors sirliga text om arbetsglädje, mina protestyttringar med flower powerbudskap bildar tillsammans med nutidens ”lev idag” en sammanfattning av hur varje tidsepok skapar sina egna levnadsregler.

Senare generationer har liknats vid flanörer. De vill ogärna bli vuxna, bor hemma hos mamma och strosar runt och tittar sig omkring åt än det ena, än det andra hållet. I nästa stund tar de ut en helt ny färdriktning och hoppas på att kunna fånga just den dagen.

Min generation, vi som föddes på 40-talet, påminner mera om pilgrimer. Vi såg med tillförsikt fram emot att fort bli tillräckligt gamla för att kunna ta körkort och flytta hemifrån. Som pliktstyrda robotar gasade vi på mot uppställda mål. Det har senare resulterat i ett antal smeknamn med mer eller mindre smickrande innebörd. Vi har kallats för både ”Betonghäckar” och ”Jätteproppen Orvar”. Även om vi fått mycket uträttat, har vi uppfattats som viljestarka och maktfullkomliga stoppklossar, svåra att passera.

När nu alla i 40-talskullen passerat 70-årsstrecket, skulle vi antagligen ganska snart fallit i glömska om det inte varit för de rådande Coronarestriktionerna. Vi är åter omtalade och våra barn och barnbarn har fullt sjå med att hålla oss inlåsta. Våra planer på att fortsätta jobba, lära oss dansa flamenco, sänka våra handicap i golf och anmäla oss till en kurs i fallskärmshoppning är uppskjutna på obestämd tid. Vi har helt enkelt inte så lätt för att vänja oss vid det stilla livet i gungstolen.

Nu funderar jag på att brodera en bonad med Horatius text: ”Carpe Diem quam minimum credula postero” eller ”Fånga Dagen, lita inte på morgondagen.” Vem kunde ana att det skulle kännas så rätt?