Ett fenomen som känns alltmera bekant. Jag har i tidigare krönikor beskrivit mitt fysiska åldrande i form av både väntade och oväntade förändringar. Att syn och hörsel kan försämras med åren var jag fullt medveten om, men att jag skulle få sämre balans, klumpigare händer och gles mustasch kom som en överraskning.
Min genomsnälla och energiska mamma tillhörde den första yrkesarbetande och självförsörjande kvinnogenerationen. Hon var en duktig pianist och engagerades ofta i publika sammanhang, vilket innebar att hon alltid ville vara välklädd med en perfekt frisyr. Hennes besök hos hårfrisörskan var regelbundna ända in i det sista. Om det hade funnits nagelterapeuter på den tiden hade hon säkert varit där.
Nu skötte hon själv sina naglar med stor precision och pionrött nagellack. Det mest extrema hon företog sig var när hon i början av 60-talet for från Malmberget till Sophiahemmet i Stockholm och genomgick en ansiktslyftning. Hon hade länge irriterat sig på dubbelhakan och ”hamsterpåsarna” under käkbenet. Resultatet blev det förväntade och ärren framför öronen dolde hon effektivt med sina blonda hårlockar. När håret senare började skifta i grått fanns det medel även för att avhjälpa detta.
Jag föddes fem år efter min ljuslockige bror och även om mamma aldrig sa det, hade hon nog hoppats på att få en dotter med liknande utseende. Jag delade generna med min pappas släkt som alla har brunt, tämligen spikrakt hår. Därför var jag inte gammal när hon med en glödande järntång gjorde vad hon kunde för att få till lockar i mitt stripiga hår. Jag har till och med varit med om att bli permanentad med papiljotter som hängde i sladdar från en stor elektrisk apparat. Minnet dyker upp varje julafton klockan 15.00 när dockorna i Tomteverkstaden först blir skrämda av en spindel så att håret står på ända, och sedan får sina korkskruvslockar i en exakt likadant rykande mackapär.
Jag hade som ung vuxen svårt att förstå mammas fåfänga och bestämde mig tidigt att aldrig bli som hon. Jag skulle minsann möta åldrandet med tillförsikt, upphöjt lugn och grånande hår. Nu är jag där och har ställt en flaska med kastanjefärgad balsam i duschen och köpt min första burk med dyr antirynkkräm. Jag kan inte påstå att jag ser någon tydlig skillnad, men hittade tröst i ett citat ur filmen Ice Age 4, "Ju rynkigare russin desto sötare smak".