Christina Ohlsson: Rivning kvarter efter kvarter

” Hembygd är den bygd man härstammar från och har livslånga band till. Många människor har flera hembygder. Förutom den ort där man för tillfället bor kan det exempelvis röra sig om orten där man föddes och/eller växte upp, eller där föräldrarna kommer från.” Citatet är hämtat från Wikipedia.

Krönikören skriver om sin uppväxt.

Krönikören skriver om sin uppväxt.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Krönika2020-11-11 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag föddes och växte upp i Malmberget och har sedan dess bott i Umeå, Burträsk och nu senast i Malå. Ordet ”hem” har alltid haft två betydelser i min personliga ordbok. Självklart är ”hemma” den plats där jag har min säng och min postlåda men jag har också alltid sagt ”hem till Malmberget”.

Mina far- och morföräldrar kom alla fyra som barn till nybyggarsamhället Malmberget under 1800-tales sista årtionde. Både min mamma och pappa ingick därmed i den första generation som föddes i det samhälle som kallades för Sveriges Klondyke. Människor från världens alla hörn bildade en smältdegel som med nybyggaranda och framtidstro i bagaget planerade för sin nya framtid. På några årtionden utvecklades den ogästvänliga platsen från kåkstad till ett vackert och välplanerat samhälle med som mest drygt 11 000 innevånare. Allt utifrån järnmalmsbrytningen som blev möjlig tack vare bygget av järnvägen ner till hamnen i Luleå.

Svante Lindqvist, malmbergsson, musiker, författare och sommarpratare har med stolthet beskrivit sin födelseort med några ord. Nämligen tacksamheten över att få växa upp i ett samhälle norr om Polcirkeln med ett allsvenskt handbollslag och en komplett symfoniorkester. I den orkestern har sex av mina familjemedlemmar ur fyra generationer varit musiker.

Via en grupp på Facebook kan jag följa rivningen av kvarter efter kvarter. Alla välkända landmärken som Hermelinsskolan, Disponentvillan, Folkets Hus, Sporthallen, Busstationen och alla hus på torget är redan borta eller dödsdömda. Jag är medveten om att varken jag eller andra före detta malmbergsbor är ensamma om ångesten över att se sin hembygd förvandlas till en spökstad. I Kiruna ligger man några årtionden efter, och här i Malå har jag träffat människor som upplevt samma sorg när gruvdriften i Adak upphörde.

Vårt ”familjeträd” som planterades 1895 i Kåkstan är inom kort utplånat och begravt i en gruvgrop. Besvikelsen över en skövlad uppväxtmiljö känns tung. Verner von Heidenstam har i sin diktsamling ”Vallfart och vandringsår” hjälpt mig att sammanfatta mina känslor med orden:

”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.”