Den senaste tiden har jag haft anledning att betrakta det ordspråk som ifrågasätter om man kan lära gamla hundar att sitta. Som gammal tant har jag inga problem med just sittandet, men fattar symboliken.
Övertygad förespråkare av Gutenberg och det tryckta ordet på riktigt papper har jag tvingats revidera min grundmurade inställning. Sedan en tid tillbaka har jag bytt ut ”Boken” mot en nyinköpt läsplatta. Gissa om jag var skeptisk, och gissa om jag är omvänd?
På min platta, stor som en pocketbok men tunnare kan jag ladda ner ca tvåhundratusen titlar. Texten ligger stilla mot en upplyst bakgrund och bläddringen, den jag var mest skeptisk till, sker med en enkel knapptryckning på var sida. Textstorlek, antal tecken per sida och ljusstyrka kan jag enkelt reglera och bokmärket ligger kvar där jag slutade. Som omväxling kan jag även lyssna till texterna. Återstår att kapitulera och konstatera att någon har ansträngt sig för att knäcka koden som avgör hur man kan lära en gammal tant att sitta alldeles för länge.
Numera när alla dagar är lika med fasta rutiner spelar det inte så stor roll om det är onsdag eller torsdag. Precis som Skalman följer vi slaviskt vår mat- och sovklocka. Mellan klockslagen unnar jag mig olika inomhusnöjen som långläst dagstidning till morgonkaffet, bokläsning eller lyssning, några stygn på ett broderi, pianoklink, promenader på ett gåband och lite skriverier. Matlagningen tillåts ta längre tid och det händer att jag inte hinner med allt jag tänkt göra på en dag, och det känns konstigt nog väldigt bra. Tiden går trots allt fort och jag upplever att helgerna infaller med kortare mellanrum.
När getingar och andra småkryp har förirrat sig in i vårt uterum ägnar vi all tid som krävs för att fånga in dem och släppa ut dem till friheten. Larmen om minskande antal småkryp och utplånade insektsstammar kommer allt tätare och vi bör alla vara fullt medvetna om att när de dör, dör vi.
Då husarresten inte verkar vara under avveckling på ännu ett bra tag, undrar jag om vi någonsin kommer att lyckas bryta våra schemalagda rutiner, lära oss nya saker och tillåtas krama om våra barn och barnbarn. Kommer Smittskyddsinstitutet att hinna fånga in oss 70-plussare och, likt de förvirrade getingarna i uterummet, låta oss flyga ut i full frihet?