Hembygdsgårdar och byaföreningar vaknar ur sin vinterdvala och arrangörernas idéer verkar inte ha några begränsningar. Kvarters- och byaloppisar finns i närområdet näst intill varje dag, och om skåp och hyllor redan är fulla kan man prata med glada medmänniskor, dricka kaffe och äta varmkorv.
Efter en fin sommardag bland släkt och vänner händer det att jag funderar över om det är tillåtet att känna sig glad och lyckligt lottad, när det är så många katastrofer som tynger mänskligheten.
Vi har en överhettad Moder Jord som trycker upp kvicksilvret till nya högstanivåer med missväxt och gigantiska skogsbränder som följd. I nästa stund dränker hon låglänta städer och byar med störtfloder av vatten för att på ett annat ställe snurra i gång förödande orkaner.
Det pågår ett krig i närområdet som inte enbart mördar den ukrainska lokalbefolkningen utan också hotar med svält i stora delar av världen. Ovanpå detta har vi en pandemi som gång på gång, likt gubben i lådan, hoppar upp precis när vi trodde att vi sett honom för sista gången.
Jag hade förmånen att tillsammans med nio spelkompisar i Rompdrage fara till Ullbergsträsk för att genomföra en musikafton. Vägen genom skogen kändes enslig och lång och vi undrade under färden om den tilltänkta publiken skulle hitta dit. Spelningen ägde rum i byns väckelsemuseum, beläget på en tomt med flera välskötta byggnader. Med ett välfyllt kapell och musik i historisk miljö tror jag att vi alla för en kväll lyckades glömma de svarta molnen som tornar upp sig på den globala himlen. Ett bevis för att kultur i alla former är livsavgörande.
En annan oförglömlig utflykt gick till Gallejaur Kulturreservat som är en levande och välbevarad oas i orörd gårdsmiljö. Byggnadsvårdsplanen omfattar 63 byggnader med anor från självhushållningens tid på 1800-talet fram till 1930-talets småbrukarsamhälle.
I Ullbergsträsk bor det tolv personer och i Gallejaur en enda som tillsammans med sin byaförening skyddar och vårdar det gemensamma kulturarvet.
Därför vill jag rikta ett stor TACK till ALLA ideellt arbetande medmänniskor som värnar vår hembygd och bygger kulturbroar mellan människor. Jag är säker på att Povel Ramel skulle hedrat Er med strofen:
”Ni är förmodligen de sista entusiasterna!”