Christina Ohlsson: Kvinnornas makt fanns bara i sagan

Jag har alltid haft svårt att välja ämne när mina fingrar ska börja leta bokstäver för att formulera en krönika. I dag är det svårare än någonsin då jag lever i en händelsefattig bubbla utan vanliga aktiviteter.

Krönikören skriver om kvinnor och makt.

Krönikören skriver om kvinnor och makt.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Krönika2020-07-23 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det enda jag med bestämdhet vet är vad dagens text inte ska handla om. Ni vet det där som det är så svårt att komma runt och som i en enda hostattack lamslog hela världen. 

Jag kommer därför istället att berätta en vuxensaga helt gripen ur min fantasi. Jag hoppas alla förstår att eventuella likheter med verkligheten är en ren tillfällighet.

Det var en gång ett litet demokratiskt sagoland där nästan all makt var vikt för kvinnor. Männen hade för hundra år sedan fått rätten att rösta men fick fortfarande nöja sig med betydligt lägre löner. Kvinnsen, som de själva kallade sig, såg till så att männen med sin milda framtoning och stabila kroppsbyggnad hade passande arbeten. De var väl lämpade att vårda och serva, ta hand om en åldrande befolkning och fostra samhällets livliga förskolebarn.

Kvinnorna planerade och administrerade alla stora och genomgripande samhällsprojekt. De satt bredbenta, eller ”kvinnspread” som var det nya ordet, i bolagens styrelser som bara i undantagsfall släppte in män. Under en längre tid hade de talat om att kvotera in det andra könet, men då de var osäkra på männens kompetens, hade de kastat förslaget i papperskorgen. Ingen var intresserad av att sitta i bastun och frottera sig med okända män med undermåliga betyg och svårtolkade meriter.

Barnen föddes på närliggande, välutrustade BB-avdelningar. Av kejsarpingvinerna hade kvinnorna lärt sig att så snart barnet skrek tillräckligt högt, lämnades det över i männens ömma vård. Till tröst hade de infört en generös föräldrapenning, som till övervägande del nyttjades av den manliga befolkningen. Man hade diskuterat om det skulle vara rättvisare att dela tiden lika, men resultatet blev nej, då kvinnsen hade sina högre löner och viktiga karriärstegar att bevaka. Till deras försvar ska dock sägas att många var hemma några månader trots risken för ett fall utför klätterstegen.

För några år sedan, före distanseringens tid, avslöjades efter stor uppståndelse att kvinnor i maktposition brukade trycka upp männen mot väggen och nypa dem i skrevet. I protest började männen knyta sina slipsar som fluffiga rosetter. Då stiftades en samtyckeslag till deras beskydd och sedan levde de jämställda i alla sina dagar.

Snippa, Snopp, Snut, så var den sagan slut!