Det är häpnadsväckande och fantastiskt.
Jag känner flera som mer eller mindre drunknat i släktforskningslabyrinterna. Som i distanseringens tidevarv kompenserar med att välja närhet till det förgångna.
Men jag undrar: Vad är det som förändras när man känner till sitt rotsystem? Hur hårt kan man luta sig mot de egna arvsanlagen? Är jag då inte produkten av mitt eget formade liv?
Jag är en av många i min generation som saknar information om vem som är min biologiske far. ”Fader okänd” står det i kyrkboken. Men jag vill inte veta. Jag vill i stället ha kvar möjligheterna och fantasierna. Jag har ju genom livet roat mig med att utse en önskepappa. Under min uppväxt valde jag prins Bertil, eftersom han verkade så mysig. Sedan bytte jag till Nelson Mandela.
Barn av min tid, jag talar nu om 50-talisterna, (och före) hamnade inte alltför sällan på barnhem eller i familjer som fosterbarn.
Tiden var sådan att ensamstående mödrar hade väldigt liten möjlighet att ta hand om sina barn. Det saknades ekonomi till det, och samhället var inte nådigt mot den ensamstående modern som fick utstå mängder av fördömanden.
Folk hade dålig hyfs och bristande empati på den tiden och kallade ungar födda utom äktenskapet ”oäkta”.
I dag skulle vi tack och lov aldrig ge ett barn en sådan etikett.
När jag frågade en god vän som vuxit upp som fosterbarn och med ”fader okänd” vem hon skulle välja som sin pappa svarade hon genast: ”Arne Domnérus, då kunde han spela temat ur Karl-Bertil Jonssons julafton för mig så ofta jag ville.”
Jag gillar verkligen det svaret. Inget DNA-forskande där heller.
Under min tid som journalist råkade jag komma ihop mig med den store författaren Torgny Lindgren om släktens betydelse. Vi hade vandrat fram och tillbaka på Norsjös kyrkogård, där han delgett en av sina otaliga släktredovisningar. Nu avslutade han med: ”Det är viktigt att man har vetskap om sitt ursprung, för den som inte känner sina rötter är inte någon riktig människa.”
Jag trodde verkligen inte mina öron och kände mig trampad på tårna. Upprörd sade jag honom några skarpa, väl valda ord, och avslutade med: ”Skillnaden mellan oss två är att jag har öppna möjligheter. Min pappa skulle kunna vara vem som helst, ja, han skulle till och med kunna vara du.”
Författaren häpnade, men han protesterade inte.