Jag står mitt i tystnaden och betraktar huset. Det som en gång varit rött men nu skiftar i olika nyanser av brunt. Huset vid landsvägen, där onghopen sprungit och lekt dunk för mig och spelat kula mitt på vägen och fotboll med hässjestörar som målstolpar.
Onghopen deras, ja vi sa så.10 stycken, tätt emellan.
Ladugården står en bit bort, dold bakom granris och tallplantor som vuxit ända in i väggarna. De tänker ta över. Naturens kraft när människan övergett. Bilden av hur kor saktmodigt betade på ängen. Hästen lunkade och drog timmerlass. Pärlandet nedanför stort som ett flygfält. Grisarna bökande runt, fria och obekymrade.
Den tunga doften av svett och jord.
Tystnaden har sin bakgrundsmusik. Hackspetten trummar, småfåglarna lägger en ljudmatta som för att understryka att kören upplöstes för minst trettio år sedan.
Glimmar det inte till lite i de sorgsna fönsterögonen?
Gardinerna hänger kvar med sina solblekta minnen.
En gång drog ju någon penseln över de färska bräderna, sågade, spikade, hamrade och drömde. Någon som njöt av sitt verk. Odlade sin mark. Som trodde.
Kvinnan strödde mjöl på sitt bakbord, knådade och gräddade. Med spisrosorna kvar på kinderna stegade hon iväg till brunnen och hinkade upp vatten till tvätt.
Det är hos ödegårdar som den här ljudet av tid hörs.
Men också doft av kaffekok, brödbak, slåttanna. Av fiskrens och myggolja.
Västanvinden tar i. Ruskar asparna. Barnrösterna på den här gården. Så många. Ivrigt studsande mellan tallarna i skogsbrynet.
Precis som andra ödehus här i Västerbottens inland är det en punkt, en sammanfattning, ett avslut.
Eller - egentligen inte.
Naturen själv gläds och brer ut sig, ohejdat växande, fri och lycklig.
Inget hot från vare sig vassa liar eller dundrande maskiner.
Det blir med ens begripligt: Att liv pågår, oavbrutet. Hur det än är.
Frö blir till planta, till blomma till frukt, som mognar och faller till marken igen.
Själva utgör vi en liten obetydlig del av detta kretslopp.
Boplatser som lämnats åt sitt öde är dessvärre alldeles för många. Man finner dem ofta i slutet av en smal liten landsväg. Platser med stumma berättelser.
Fast jag tänker att en dag kommer folk att bosätta sig just här. Full av iver och längtan bygger man nytt, eller reparerar. Gör övergivet till brukat.
Nya hoppfulla människor som bryter tystnaden och skapar nya berättelser.