Viruset som osynligt men rättvist inte gör någon skillnad på fattig och rik, ja, inte heller bryr det sig om etnisk tillhörighet. Detta virusmonstrer skrämde verkligen skiten ur oss i början av året. Numera är vi mera tillbakalutade. Njuter av solen och ljuset, även om rädslan smyger omkring i gräset.
Rädsla nummer två: Tjuvar och banditer.
Det rasslar i gruset utanför mitt hus. En bil passerar. Greppar penna och papper. Spanar. Redo att notera bilnummer och göra viktiga iakttagelser. Förvandlad till en kopia av Rebecca Martinsson skärper jag alla mina sinnen. Vi som har långt till grannarna, lockar element med dåliga avsikter.
Här tonar glesbygdsbluesen bort. Sången som tillägnas landsbygdens stora, magiska frihet tystnar. I stället hör jag skvalpet av den årliga, höstliga inbrottsvågen. Fräcka inbrottstjuvar är i farten. Roffar åt sig guld och pengar. Vi uppmanas att låsa dörrar och vara på vår vakt. Proffs, säger polisen som hela tiden befinner sig steget efter.
Bilen passerar igen. Det är en av byborna. Skönt. Vi som bor här, har ett kollektivt igenkännande, det i sin tur skapar en gemensam ring av trygghet. Glesbygdsbluesen soft i bakgrunden. Knappt hörbar, men ändå.
Tredje rädslan: Björnen.
Maken och jag knatade till skogs för att plocka hjortron. Åtråvärda guldskatter på myren, inte långt hemifrån. Lugnt. Tyst. Fridfullt. Mossan som frasade under stegen. Röda och gula bärknyten, ett efter ett lades försiktigt ner i hinken. Löven darrade i vinden, småviskande. Plötsligt ropade mannen: ”Jag står framför en björnskit! Den verkar färsk!”
Först trodde jag att det var ett försök från hans sida att slippa bärplockningen, men när han kom farande med sin bild på mobilen som visade en myrstacksliknande hög med bajs kom obehagskänslan. Hurven innanför tröjan.
”Du jag tror det räcker för idag.” Sa jag och såg lättnaden i hans ansikte.
Skogens attraktivitet sjönk till botten.
Visst. Alltsammans sitter i mitt huvud. Rädslor är spöken. Fast när jag begrundar saken, slår det mig att mina tillkortakommanden ändå är pyttesmå och banala. För när jag höjer blicken blir jag medveten om folk som i sin vardag fruktar för sin egendom och sina liv.
Så i princip är allting som vanligt i alla fall.
Glesbygdsbluesen på full volym. Yes!