På något trubbigt sätt hävdade hon alltid att själv är bästa dräng och att man skulle akta sig för att hamna i beroendeskuld.
Att behöva ta emot hjälp gav signaler om underlägsenhet, och om det var något som mina föräldrars generation var rädda för, så var det att hamna i underläge. Och som Göran Persson fastslog: ”Den som står i skuld är inte fri.”
På något underligt sätt har detta resttillstånd av kan-själv-åldern, eller medelklassens styvnacke, alltid slagit till hos mig när någon erbjudit mig assistans.
Nej tack, jag klarar mig. Själv. Såklart. Vad trodde du? Om man provar och gör fel ett par gånger lär man sig.
Men så en dag befann jag mig på en tunnelbanestation i Österrike. Jag stod framför en informationstavla och stirrade trött och förvirrat på kartornas färgrika garntrassel.
En tjej som såg ut att vara i övre tonåren kom fram till mig och undrade om jag behövde hjälp. Jag suckade och nickade. Jag hittade absolut ingenstans.
Hon gav mig muntlig vägledning. Informationen rann fram på klingande tyska och jag fattade inte ett ord. Innan jag hunnit reagera, hade hon resolut tagit tag i min arm och föst in mig i en tunnelbanevagn. Vi kokade där en tysk-engelsk språksoppa och förde en glad och livlig konversation. Jag fick reda på att hon kom från en by i Österrike, att hon nu studerade i Wien och att hon drömde om att bli it-tekniker. Egentligen skulle hon resa åt motsatt håll, men ägnade nu en extra timme på tåg enbart för min skull.
Hennes mörka hår nådde axlarna, hon hade stora, vänliga, blå ögon, piercingarna blänkte i näsa och läppar. Det var en söt, ung tjej vars leende jag ofta tänker på.
Vi bytte tåg tre gånger och hon följde med till sista stationen. Innan vi skildes sa jag att jag tyckte att hon var en fin människa som osjälviskt ställde upp och hjälpte en främling. Att jag uppskattat det.
Det var vid detta tillfälle som stoltheten och egennyttan gav vika för gott. För det kändes så behagligt att få se glädjen hos den unga hjälparen som verkligen njöt av sin nytta. Jag var tacksam. Men inte underlägset, utan på det där varma, bra sättet.
Nu är tiden annorlunda. Nu tvingas vi skrota egennyttan för ta emot erbjudna tjänster. Nu måste vi, var och en, tänka på varandra. Underlätta. Ge och ta emot, göra det bästa av vår sociala distansering.
Vi är ombord på samma tåg nu, givare och mottagare.
Omtankens tid är här. Hoppas den stannar kvar, också efter covid -19.