Det är samlandets tid då vi plockar, syltar, saftar och lägger på lager medan sommarminnena seglar förbi. De flesta flyktiga, men det händer alltid något under en sommar som sätter in sig i minnesbanken.
Vid midsommartid och tiden strax därefter går abborren in i min lilla vik av Vindelälven. Den gamla träbåten sätts i vattnet. Med näsan mot de slitna, flätade årtullarna anar jag doften av skalad rot. Sedan tidernas begynnelse har den här båten tätats med tygremsor och fått lager efter lager med tjära. Den doften behöver inga ord. Den får tid att virvla. När man ändå höll på, plockades skidorna fram. Fick tjära under de också. Stod där i solen och luktade omvårdnad.
Jag stod vid vattenbrynet och berättade för mitt barnbarn medan svalorna flög ut och in och letade lämpliga boplatser. Sade, som brukligt var: ”Den har gått in nu. Storabbarn.”
Jaktivern lyste ur barnbarnets ögon: Vad väntade vi på? Det var ju nu det skulle ske. Han skulle fånga den största. Historiskt sett. Över två kilo. Så stor hade ju ingen tagit här. Inte ens den som skarvade ogenerat. Men det var förr. Numera krävs bildbevis. På Instagram och Facebook.
Jag rodde. Han metade. Småabbarn tog. Elvaåringen som nyss lärt sig maska på började misströsta. Tusenbröderna käkade upp all mask. ”Var är storabbarn? Finns den ens?” Vi lät anjovisstorleken gå tillbaka för tillväxt. Jag uppmanade till tålamod.
Så: Hugget. Det riktiga. Flötet rakt ner i djupet. Linan dansande kors och tvärs under vattnet. Spöet som en halvmåne. Elvaåringen höll krampaktigt medan fisken kämpade för sitt liv. Jag släppte ena åran och förde håven under den oroliga fisken. Drog upp. Den var verkligen tung. Ett praktfullt abbarexemplar.
Vi hojtade och tjoade. Svettiga och nöjda betraktade vi fångsten. ”Är det en tvåkilos?” Hans kinder var röda, ögonen glittrande. ”Vi får se. Det är i alla fall den största jag sett”, svarade jag.
”Det blir mycket mat det här”, konstaterade han som redan lärt sig att livet går ut på att skaffa föda.
Vi rev en kvistklyka ur videbuskarna, skalade bort löv och trädde den från gälen och ut genom fiskmunnen.
Lillkillen med den lystna blicken och det stora sommarleendet bar sin trofé. Abborren visade sig väga 1,8 kilo och gav 250 likes på facebook. Det var stort. Men större ändå var att just den här storabbarn med all säkerhet åstadkommit en livslång insättning i hans minnesbank.