Jag är med på att det kan vara svårt att tro, inte minst eftersom det är första veckan med frost trots att det är slutet av november, men vintern är på inmarsch – och med den kommer julen. En härlig tid med sprakande brasor, tjocksockar, och varmchoklad med grädde, marshmallows och strössel. Det är också en tid av djup ångest, för nu måste man ännu en gång avgöra om man ska upprätthålla julmagin i hushållet eller om man ska låta barnen förstå hur tråkig världen kan vara.
Först en förklaring, till alla de vuxna som listade ut att tomten var någon avlägsen släkting eller granne eller så innan de ens börjat skolan. Mina barn är nio, sju och fem och de tror alla på julens magi (åtminstone officiellt). Och jag gjorde nog det också, sådär i början av lågstadiet. Till mina barns försvar: det är mycket svårare att lista ut att tomten inte finns när man inte har sett honom på över tre år (på grund av senaste årens restriktioner). Här hemma har vi istället kört på den amerikanska modellen, där tomten kommer någon gång under natten, mumsar på en kaka och lämnar klapparna under granen. Och minnena förvrängs, som när mellanbarnet insisterar att han har sett gnistrande stjärnstoft kring klappar som försvann framför ögonen på honom, bara för att dyka upp igen på julafton.
I tomtens ställe har vi haft Otto, vår nisse. Hans jobb är att hålla koll på att barnen sköter sig, han rapporterar tillbaka direkt till självaste tomtefar. Han gör hyss också, såklart. Allt udda som sker under december månad tillskrivs Otto. Sedan ska man inte försöka se honom, för om man ser honom så förlorar han sin magi (alltså, jag vet inte ens om det är vi vuxna som har hittat på de här detaljerna, eller om barnen har börjat utveckla sina egna apokryfiska tolkningar).
Sådana här små nissar var inte vanliga när jag var liten, men en vän som är några år yngre hade en. Hon berättade att insikten att tomten inte fanns var rena barnleken jämförelsevis med den bottenlösa besvikelse hon upplevde när hon insåg att alla års interaktion med deras nisse var något som hennes föräldrar hade hittat på.
Så, ja, vi har liksom skjutit på det här med att förklara det hela. Men det känns som att det börjar vara dags, i alla fall för nioåringen. För det känns som att det här utrymmet mellan att vara barn och ungdom har krympt. Som till exempel när nioåringen kom hem och förklarade att skolan hade satt ett förbud mot stön och twerkningar i klassrummet.
Man undrar hur länge man tillåts vara barn i samhället nuförtiden? Och varför det känns så mycket annars nu när det händer ens barn, när det bara kändes så oskyldigt när jag och klasskompisarna i nioårsåldern nyfiket bläddrade genom Hobbex-katalogen för att i detalj studera de stjärncensurerade VHS-titlarna på de sista sidorna. Men det var kanske där, mot slutet av lågstadiet, som man började ifrågasätta en del antaganden kring julen också. Inte för att någon förklarade det, utan bara för att man slutade tro.
Strategin julen 2022 lyder som följer: förklara för vår äldsta dotter att julmagin stoiskt upprätthålls av oss vuxna, och att även hon måste axla ansvaret nu, för småsyskonens skull. Hon får en ny uppgift, som julmagins härold.
Och så skjuter vi problemet framåt ett par år.