Det finns så mycket fint med kära Västerbotten också, men just den här årstiden är verkligen inte höjdpunkten. Allting är grått, med nyanser av brunt, hundbajs, skräp och smutsiga snödrivor gör väl ingen människa lycklig? Jag gick i och för sig förbi en förskola här om dagen och tänkte på att alla de fantastiska barnen såg genuint glada ut, som små färgglada prickar mot den smutsgrå fonden. Rosa, röda, blå och orangea med stövlar och galonisar hoppade de i vattenpölar och grävde med sina små spadar i snön. Att se på de spralliga barnen kändes nästan lika vackert och varmt i själen som att se på de blommande Magnoliorna i Köpenhamn.
Jag tänker att vi alla behöver stanna upp lite nu och då och se oss omkring. Det är så lätt att glömma det som existerar i vår omedelbara närhet. Missförstå mig rätt, jag förespråkar absolut ingen flåshurtig ”välj-glädje-filosofi” vi är komplexa varelser och alla känslor har rätt att existera och är dessutom livsnödvändiga, både för att bearbeta livet och förstå sig själv och andra. Som jag brukar säga, det är helt ok att bli ledsen om någon är dum mot dig. Det är ok att känna sig rädd, skör och liten om någon behandlar dig på ett sätt som skadar. Det är ok att söka skydd och tröst hos andra när du behöver det.
Jag tänker att acceptansen för att du ibland kommer att känna dig svag, ledsen och liten kan öka din förståelse för att andra människor ibland också känner på det sättet. Så när du ser någon i din närhet som behöver tröst, en trygg famn eller ett plåster på såren så kan du ge tillbaka. Ta hand om den som känner på det sättet i stället för att slänga ur dig ett slentrianmässigt ”tänk positivt” så löser det sig. Men tillbaka till det som var min poäng, oavsett våra ständigt pågående känslor, så tycker jag att det kan finnas en poäng i att stanna upp och se att det finns saker att vara tacksam för. Barnen på förskolan påminde mig om det faktumet när jag kände mig sur över vår fula västerbottniska vår. Det går att ha roligt en stund även när betingelserna inte upplevs som optimala.
Det är heller ingen motsättning att kämpa för något och att samtidigt känna tacksamhet. Jag kan precis som många andra känna både maktlöshet och frustration över att saker som jag brinner för inte förändras tillräckligt snabbt, eller ibland till och med försämras. Det betyder inte att jag inte också känner tacksamhet över att leva i en demokrati, där människor före mig kämpat för att både skapa och upprätthålla värden som jämställdhet, välfärd och ett samhälle där vi får uttrycka oss om det som vi inte gillar. På samma sätt kan jag bli galen på stress och plikter i vardagen, bråka med nära och kära samtidigt som jag inte skulle vilja vara utan något av det för ens en sekund. Livet är sannerligen inte en svartvit regelbok utan en ständigt pågående gråskala. Jag gillar det faktumet, det känns hoppfullt på något vis.
Nyss tittade förresten solen fram, och jag såg några små färgglada krokusar som planterades i höst kika fram ur gräsmattan och igår kväll hörde jag att Storspoven ute på åkern! Så våren kommer hit också, bara några veckor senare (jag lovar!). Det känns härligt och glädjande att kunna konstatera det.