Okej, jag står vid det enda rödljuset i Skelleftehamn med min yngsta dotter. Trots att jag inte hör minsta tillstymmelse till trafik står jag plikttroget och väntar på det där underbara plingande ljudet som förkunnar att det ok att börja gå. Men tror ni inte att ett par smyger sig på bakom oss och ger sig rakt ut. I mitt minne vänder sig den ena personen om, kastar håret bakom sig och kollar på oss med ett hånfullt leende; ett leende som säger "vänta ni där, medan vi tar det vi vill ha". Så himla rock n' roll. Min dotter bara gapar: ”Dom gådde när det var rött!”.
Detta hände för ett par veckor sedan, men händelsen avhandlas fortfarande vid middagsbordet. Ni förstår, hela hösten har jag gått vid min dotters sida till förskolan och försökt lära henne hur trafiken fungerar. Det är inget jag gjort i samma utsträckning med de äldre barnen, men femåringen måste lära sig den hårda vägen.
Redan på BB var det svårt att säga om hon hade hörsel på höger öra. Vi fick en remiss ett år senare för att göra ytterligare tester. Antar att hon lyckades flaxa sig genom dessa, för efter utredningen bedömdes hon ha normativ hörsel, trots allt. Men våra misstankar fortsatte: när vi ropade på henne gjorde hon en piruett för att lokalisera oss; hon kunde fråga om man var uppe eller nere när man stod just bakom henne; hon smög ofta iväg och lekte för sig själv när storasyskonen var för stökiga och det var väl kanske lite av en ledtråd när hon just fyllt fyra och sa: ”pappa, jag hör ingenting i det här örat”. Ja, det fanns vissa tecken. Någon vecka senare hade hon fyraårskoll och jag förklarade för distriktssköterskan att vi misstänkte att hon hörde dåligt på ena örat.
”Ja du, det säger alla föräldrar till fyraåringar!” Svarade hon med ett skratt. Fem minuter senare: ”Men hon hör ju ingenting!”.
Därefter följde en rad mer avancerade tester innan det kunde fastslås att hon totalt saknade hörsel på höger sida – hörselnerven eller innerörat är paj. Tre grejer händer för den som bara hör på ett öra – enöringar, som de kallas. För det första blir hela huvudet på sidan som inte hör en slags sköld som försvårar ljud att nå det fungerande örat. Sedan krävs två öron för "triangulera" var ljud kommer från, så en enöring måste alltid söka efter ljudkällor med blicken. Alltså, jag tänker typ hur svårt det kan vara att hitta ett stridsflygplan på himlen, när dess ljud laggar efter. Det sista som händer är att det blir mycket svårare att stänga ute ljud som man inte vill fokusera på: bakgrundssorl har samma prominens som personen du vill lyssna på. Alla som lyssnat på en stökig podcast med folk som pratar i mun inspelad i mono vet hur det kan kännas: det är omöjligt att förstå vad som sägs, även om det egentligen bara är samma käbbel som på vilken familjemiddag som helst.
Så femåringen cyklar och jag går bredvid. Lär henne på vilken sida hon ska cykla på vid cykelbanan från Rönnskär (det är riktiga rallycyklister som dundrar på därifrån så man får hålla sig undan – kanske de bara verkligen längtar hem). Sedan är det tre vägar utan och en med rödljus, och en tågbana innan man kommer till förskolan: många tillfällen att träna.
Så, till den där andra sortens vuxna: varje gång ni går mot rött dör en kattunge i sin moders famn och ni kan ge er på att ett barn har sett er gå mot rött och berättar om era smutsiga gärningar vid middagsbordet. Bara så ni vet att vi vet.
Theodor Ekenstedt