Jag åker till Stockholm med flyg. Det är en timme bort, men en annan värld på många sätt. Han möter mig på Södra station dit jag tagit mig med pendeltåg och jag blir hoppsastegglad när jag ser honom stå lutad mot Pressbyråns glasruta. Han har shorts på sig trots att det är oktober och det har han för att han vill det och det är en av väldigt många saker som jag tycker om hos honom. Han gör som han vill och ingen ska komma och ändra på honom, för är det något han vet så är det hur han själv är och vill vara.
Jag passerar spärrarna och får en stor kram när vi möts vid Pressbyråns glasruta och resten av helgen känns precis som kramen. Det är varmt och det är nära och det är precis som det alltid varit ända sedan den där höstterminen då vi hamnade i samma klass på Kaplanskolans samhällsprogram. Det var tre år av skratt, tårar och känslor som la grunden för den vänskap som vi har idag och tänk om vi vetat då allt vi vet nu och var livet skulle ta oss och göra med oss.
Gymnasiet öppnade dörrar till nya världar för mig. Det var världar som jag inte visste fanns, världar som heter Malå och Mobacken och Fisktjärnliden. Det var inland och ett samhälle, det var en by mitt i skogen och det var kvarter med kedjehus efter kedjehus i stan. Det var gapskratt i bilar och det var linssoppa i hans lägenhet och det var anekdoter berättade med dialekt i ett kök i skogen. Det var andras erfarenheter och berättelser om saker som aldrig tidigare nått mitt lilla liv i Byske och jag tog till mig allt och detsamma gjorde nog de.
Malå, Mobacken och Fisktjärnliden är platser som format människor som fortfarande finns kvar i mitt liv trots att åren har gått och livet fört oss in på helt olika spår. Människor som jag träffar så mycket mer sällan än vad jag vill av den enkla anledningen att avstånd är svårt och ofta rätt krångligt att ta sig an. Det är människor vars vuxna livsbana förmodligen aldrig skulle ha korsat min vuxna bana, men som en gång i tiden färdades tätt intill mig och som har spelat stor roll i formandet av det som faktiskt är jag.
Allt detta tänker jag på när hon åker åtta mil till Norsjö med buss. Det som är en ny bekantskap för henne idag skulle kunna bli en djup vänskap för resten av livet och den tanken gör mig rätt lycklig faktiskt.