Det är en rätt anspråkslös video, men den sitter nu på över 160 miljoner visningar. Grabben i videon är nämligen en av Youtubes grundare och ”Me at the Zoo” är den första videon som någonsin fanns på plattformen. Nu läggs det upp cirka 500 videotimmar per minut på plattformen och har gått från ett garage till att ägas av det gigantiska internet-vidunder som är Google.
Men det är inte vad som är viktigt, jag är här för att skriva om mig.
Jag har svårt för att erkänna hur mycket av dagens timmar jag spenderar på den hemsidan.
Min dag börjar med att jag kollar på den senaste videon av Late Night med Seth Myers och slutar med att jag försöker hitta en lång videoessä att somna till. För att slå ihjäl tiden emellan så tittar jag på när folk spelar TV-spel.
Det är en sån behagligt och kravlöst att surfa på vågen av rekommenderade videos. Låta stimulans skölja över mig utan att jag känner ett behov av att faktiskt ta in det.
Om jag tittar på en film eller en serie så måste jag hänga med, jag måste engagera mig känslomässigt i karaktärerna och i värsta fall också lära mig någonting. Men när jag slår på en Youtubevideo så kan jag gå på toa eller dammsuga utan att oroa mig för att jag missar någonting av vikt. Tycker jag att videon är tråkig så kan jag scrolla ner till kommentarerna och läsa vad andra personer har att säga om det jag inte orkar fokusera på. I bästa fall hittar jag en tidsangivelse så att jag vet ungefär när jag måste koncentrera mig.
Precis som ett barn vill att deras föräldrar ska läsa samma sagor om och om igen så vill jag titta på i stort sätt samma video. I fyra år har jag nästan slaviskt tittat på ett spel som heter Mario Maker.
Även om jag skäms över hur mycket av min skärmtid som fylls av Youtube och att titta på folk som spelar TV-spel så tycker jag om det. I en film så vet man innerst inne att hjälten kommer att vinna, men en karaktär i ett spel kan dö precis närsomhelst, eller fastna i en vägg.
Personen som spelar kan kämpa med ett parti i flera timmar och när hen äntligen klarar det så känns det som att jag har lyckats med någonting också.
Jag är kritisk till hur taktlös Youtube är med reklamer. Dom har ingen känsla för dramaturgi och kan gå över till en reklam mitt i en mening. Men med det sagt så är jag väldigt tacksam för sällskapet.