Kassören rekommenderade då Austerlitz av författaren W.G. Sebald. Jag visste sedan tidigare att hans författarskap ofta och gärna hanterar och filosoferar om hur minnet fungerar och vilken roll minnen spelar i våra liv. Det krävdes inte mycket övertygande, den fick följa med mig hem. Dagarna passerade och flyget gick, ironiskt nog så glömde jag helt bort boken som låg djupt begravd i resväskan.
Väl hemma så jobbade jag på trafikverket. Varannan vecka spenderades i andra orter på hotell och varannan vecka i Västerbotten med omnejd. De långa stunderna i bil och de ensamma kvällarna på hotellrummet gav mig mycket tid för reflektion, vilket gjorde att när jag väl kom ihåg och började läsa Austerlitz så var mitt sinne verkligen öppet för budskapet.
Bokens huvudperson och berättarröst öppnar redan på första sidan med att slänga oss tillbaka till ett minne från en tågstation flera år tidigare, till första gången han träffade Jacques Austerlitz. Sakta men säkert utvecklas historien om dessa mäns möten och liv. Vi får följa deras konversationer och tankar om vad det innebär att minnas. Ett återkommande ämne är Austerlitz förflutna. För vad han inte vet i början av boken, men som han sakta kommer att lista ut med bokens gång, är att hans riktiga föräldrar inte var de han växte upp med i Skottland. Utan att han är född i Tjeckien men tvingades fly då andra världskriget bröt ut, tyvärr utan sina föräldrar. När han väl fått reda på detta spenderar han resten av boken med att försöka reda ut sitt förflutna och vad som egentligen hände med hans biologiska mor och far.
Karaktärernas perspektiv förändras konstant. Båda två slänger sig vårdslöst nedför minnenas gränd om vartannat. Man vänjer sig snabbt vid denna turbulenta berättarstil eftersom den speglar hur minnet fungerar på ett så oerhört träffsäkert sätt. Oftast så studsar minnet mellan tid och rum i en oerhörd hastighet, inte alls så linjärt som det oftast porträtteras i media.
Eftersom jag numera pendlar två timmar om dagen så finner jag mig allt oftare försjunken i tankar och minnen. Ibland så transporteras jag då till en varm sommardag i min barndom, för att sedan ta snabbtåget till Austerlitz imaginära uppväxt och sedan tillbaka igen. Jag slås då av hur fantastisk boken verkligen är och hur fascinerande minnet kan vara, Sebalds berättarteknik är något särskilt. Jag kan inte annat än att varmt rekommendera den vidare, så kanske ni också kan snubbla ned i kaninhålet.