Jag hade tagit cykel och cykelkärra en tidig sommarmorgon för att storhandla på matbutiken. Min då treårige son satt bak i cykelkärran, glad i hågen, inga bälten eller andra säkerhetsdetaljer var nödvändiga tyckte vi föräldrar. Det har det aldrig varit fram till den dagen. Men så hände det sig att jag cyklade på ett gammalt bananskal, framhjulet liksom halkade och vek nittio grader vänster och jag flög över styret och rakt ner i gräset intill, och nej, sådant händer inte bara på film! Efter att jag i panik tittat mig omkring ifall någon skulle ha sett det här spektaklet, vände jag mig om för att se vad som hänt med pojken. Pjuh. Han hade bara skumpat runt lite i kärran, inte hamnat på utsidan och inte gjort sig illa. ”Vad hände mamma?”
Den här tappre lille mannen i cykelkärran är 7 år idag och rycker fortfarande på axlarna när något gör ont eller drabbar en känslomässigt. Den tappre lille mannen fick sjukdomen diabetes typ 1 för några veckor sedan. Kort sammanfattat är det en sjukdom som innebär att ens eget immunförsvar börjar angripa insulinceller i kroppen, till slut har du inga kvar och måste tillföra insulin med sprutor eller pump. Du får lära dig tänka hur mycket insulin som ska tas beroende på hur mycket kolhydrater du äter, om du ska träna, om du är stressad, eller förkyld och se till så att ditt blocksocker är mellan värdena 4-8 mmol. Det går helt klart att leva med sjukdomen, det är bara en hel del tänkande. ”Det är lugnt mamma, jag är ju faktiskt den femte i släkten som har diabetes” säger den tappre lille mannen som inte alls känner sig annorlunda eftersom diabetes har varit vardag i hans uppväxt. Det är mammor, kusiner, morbröder som hanterar sprutspetsar, pipande blodsockermätare, lågt blodsocker, festisdrickande, högt blodsocker, insulin, i var och vartannat hörn. Och det han säger, det stämmer. Vi har helt klart en gen som inte är smickrande. Vi är många i släkten med sjukdomen. Man jag tycker INTE det är lugnt, jag rycker INTE på axlarna.
”Det här händer inte, det här händer INTE!”
Så tänkte jag den natten vi kollade sonens blodsockervärde och insåg att det var på tok för högt, medan grabben tyckte det var helt ok. ”Tänka sig att jag också fick diabetes. Konstigt.”sa han, ryckte på axlarna och sov vidare.
När ett barn får diabetes blir hela familjen inlagd på sjukhus för att lära sig hantera sjukdomen och skapa en ny vardag. Inhysta i Hjältarnas hus i Umeå fick vi utbildning och pepp av läkare, sjuksköterskor och andra familjer. Hör och häpna! Numer tycker jag också att diabetes; det är lugnt!