Till vänster på magen finns ett rött märke av sträv ärrvävnad. Här satt en stomi under sex månader. Flera små inbuktningar efter titthålsoperation och dränage finns också. Uppe på bröstkorgen sitter ett tunt streck som nu börjar blekna. Här är en venport inopererad, en platta under huden där man sticker in nålar och en slang som löper genom venen ner mot hjärtat. Genom venporten kan jag få cytostatika intravenöst, och blodprover kan tas på ett smidigt sätt.
2022 var året då jag blev min kropp.
Förvisso är jag som kvinna van att alltid ha det fysiska närvarande – medvetenheten om de där mammakilona som aldrig försvann, de alltför ljusa ögonfransarna, knottret på lår och rumpa, åderbråcken på benen. Allt det som inte passar in i skönhetsidealen och som man kan ägna en livstid åt att försöka dölja.
Men det här är något annat.
Inlagd på sjukhus är kroppen allmän egendom. Jag väcks tidigt på morgonen för att prover ska tas och medicin sväljas. Jag för en kamp för att inte kräkas av tabletterna eller laxermedlet eller maten. Från kroppen går slangar till dropp och blodpåsar och kateter och ryggbedövning.
Här är det helt naturligt för sköterskan att fråga om man har fått "sköta magen" och hur avföringen var. Bakom tunna skärmar lyssnar jag ofrivilligt på andras berättelser, hör människor hosta slem och gråta och oja sig över sina smärtor. De hör allt om mig också.
Jag skjutsas genom korridorer och lyfts fram och tillbaka av underbar personal. Jag går med rullatorn i korridoren för att det är viktigt att röra på sig. Jag dricker näringsdryckerna och andas i pipan för att träna lungorna. Jag har lärt mig hur jag bäst ska vända mig och stiga upp ur sängen. Jag ringer på klockan när jag behöver mer morfin. Jag är ingen utom en patient som är sin kropp.
Hemma är medicinlådan överfull. Jag vispar ner kortisontabletter i morgonjuicen, parerar illamående efter cellgiftsbehandlingen med fler tabletter. Får ont i munnen när slemhinnorna slås ut, snyter ut torkat blod, oroar mig för när magen ska haverera, hur länge domningarna i fingrarna ska sitta i. Jag undviker att kramas på grund av infektionsrisken.
Intellektet krymper när kroppen tar över.
Jag är ofta inne i mig själv – det är svårt att kommunicera allt som känns, urtrist är det också. Vänner som hör av sig vill veta hur jag mår. Jag upprepar samma historia gång på gång, och blir så uttråkad av mig själv.
Det är svårt att acceptera att jag kanske aldrig kan jobba heltid igen. Jobbet som var min identitet, prestationer min belöning, tillfredsställelsen när hjärnan fick jobba, när problem löstes, diskussioner vanns och kreativiteten flödade.
Jag försöker hålla mig ajour, besöker arbetsplatsen, är med på fikorna och festerna, bokar in luncher, löser korsord, läser, lyssnar på poddar, skriver. Allra bäst mår jag i samtalen som inte handlar om sjukdomen, utan om livet, allt det lilla och det stora. Där jag kan vara jag igen. En tänkande människa. En som har en åsikt. En som blir engagerad.
Självbilden kan förändras snabbt. Ändå mår jag oftast okej. Ändå är mina symptom lindriga. Ändå kan jag göra roliga saker. Många andra lever med kroniska sjukdomar och konstant smärta. Många är reducerade till sin kropp, begränsade av den. Om du känner någon, hälsa på. Prata om nåt annat. Låt kroppen få vara en stund. Låt huvudet få jobba.
Vi behöver det.