Det började i vart fall med ett ledaruppdrag för Västerbottens skidförbund på Folksam Cup som är en distriktstävling för ungdomar som är 15 och 16 år. Det är väldigt mycket liv och energi i ungdomar i den åldern, adrenalinet är också på topp när det handlar om ungdomar som gillar att tävla. Och när jag stod där på tävlingsstadion i Järpen plingade det i min telefon. En vän till mig har varit sjuk länge och nu verkade det som att det vänt till det sämre. Plötsligt stod jag som i en glasbubbla. Utanför fanns de glada uppspelta tonåringarna, den ekande musiken och speakerns röst som berättar om händelserna på banan. Inne i bubblan stod jag och försökte förlika mig med tanken på att livet inte alltid blir så långt som man önskar för alla.
Tårarna rann och jag såg ut över havet av unga människor och livsglädjen som böljade fram och tillbaka och förundrades som så många gånger förr över att glädje och sorg går hand i hand bredvid varandra hela tiden. Så märkligt. Så mänskligt.
Efter hemkomsten har jag och min man också hunnit fira att det är 20 år sedan vi bestämde oss för att vi kanske ändå trots att vi båda bestämt oss för att undvika relationer skulle ge varandra en chans. I skenet av att livet ibland inte blir som man tänkt sig har jag tänkt mycket på det fantastiska i att ha fått dela livet med någon man tycker om att ha i sitt vardagsliv varje dag under så lång tid. Det har varit en del jobbiga händelser på vägen som legat utanför vår kontroll med husbränder och annat men allt har löst sig bra ändå. Och borde man inte då fira helt storartat? Ja kanske borde man det men sedan var det ju det här med livets oförutsägbarhet.
I stället för restaurang, uppvaktning och jubileumsfest bjöd Universum på ytterligare en redig förkylning för min del så nu är jag åter rödnäst, febrig och med truten full av blåsor. För som om det inte vore nog med det andra så har pollen anlänt och gör mig ytterligare försvagad. Fyra dagar i Järpen med mer vår och därmed pollen och snömögel hjälpte förstås inte till. Å andra sidan så är firande inte något som vår familj får särskilt höga poäng i. Vi är också löjligt oromantiska så att vi båda två hade lyckats få till en liten vardagspresent var får nog räknas som rekord. Jag fick min favoritchoklad och min man sina favoritchips och den variant av tandborste han gillar bäst men som är svåra att få tag på numer. Ja ni hör ju. Vilken tur att just vi två hopplösa typer hittade varandra!
Och så är livet. Från högt till lågt och stort och smått, allt kan rymmas i en vecka i våra vanliga liv precis som de är. Det är en balansakt där vi ibland inte lyckas alls och vissa gånger klarar långt mycket mer än vi tror.
Det viktigaste av allt är att vi genom allt det som händer har stödet och kärleken från andra och själva ger av oss själva till de som behöver. Att dela med oss av styrka och kraft, praktisk hjälp och ibland resurser för att ändra på en situation som känns övermäktig och orättvis. Att våga chansa ibland och göra saker fast vi är osäkra och rädda.
För egen del hade jag rest ut som missionär till Kina om jag inte i mars 2004 hade tackat ja när en stilig Piteåbo så artigt bjöd upp till dans på Folkets Hus i Skelleftehamn. Denna dag ett liv, men nog blev det bra som det blev.