Jag kunde inte låta bli att skrämmas lite av den väldiga byggnaden och kände adrenalinet skjuta igenom min kuvade ryggrad när jag letade mig till receptionen.
Receptionisten såg min nervositet och gav mig en vägbeskrivning på en lapp. Tyvärr så slarvade jag bort den och fick ändå gå omkring i de oändliga korridorerna i väntan på att någon kunde visa nytt förbarmande över mig.
Att gå vilse på väg till sin ADHD-utredning kändes nästan lite väl ironiskt, men till slut hamnade jag i rätt väntrum och fick äntligen en chans att andas och tämja åskan i ryggslutet.
När det blev min tur så diskuterade vi självuppskattningstestet jag fyllt i för min möjliga ADHD och pratade även lite fritt om tillfällen då jag kände att det var svårt att komma igång eller situationer då jag känner mig överstimulerad. Testet fick blandade resultat och läkaren kom ganska snabbt fram till att min hyperaktivitet bara var jobbig men inte livshämmande. Istället tog hon fram ett nytt papper och vi började prata om mitt ältande. Läkaren frågade om jag la mycket energi på att tänka över vardagssituationer. Jag svarade om hon menade till exempel hur jag nu satt och oroade mig över min cykel, om den var parkerad rätt, om jag kom ihåg att låsa den, om jag tar hand om den nog bra och kanske borde pumpa däcken oftare? Hon sa exakt, att hon också cyklat hit och inte tänkt en enda gång på den. Jag sa att jag blev osäker på om jag kunde lita på att diagnostiseras rätt av en läkare som var så uppenbart vårdslös.
Den här gången gick det bättre, och jag spikade det oförberedda provet med råge. Jag blev sedan diagnostiserad med GAD. Generaliserad ångestsyndrom. Kort och gott så innebär det att min hjärna är ovanligt kreativ när det kommer till att få den mest triviala situationen att verka apokalyptisk.
Några månader in så tror jag att det har blivit bättre? Det är svårt att minnas hur man mått i efterhand, lite som att försöka minnas en blåsa på tungan. Psyket verkar tycka att det man upplever just nu alltid varit och kommer förbli även om det inte är sant. Ingen känsla är slutgiltig.
Jag vet att jag fortfarande slås av känslan att jag inte förtjänar min cykel, men nu det händer också att jag stannar upp och frågar mig själv: ”vänta är det här verkligen rimligt?”.
Kanske, kanske inte – det får jag reda ut med tiden.