Att betrakta Skellefteå kommun ur ett utifrånperspektiv

Att bosätta sig i en annan del av Sverige var ett naturligt steg i livet när jag var 22 år. Nu när åren har gått har en allt större längtan byggt bo i mitt inre. Med uppmärksamhet och intresse håller jag kontakten med min hembygd och ser till att rottrådarna hålls vid liv.

Krönika2022-09-29 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att spana på Skellefteå som stad och kommun ur ett utifrånperspektiv har varit en stor del av mitt liv under de tjugo år som jag har varit folkbokförd i en annan del av riket.

Stolthet, intresse, fascination och längtan men även den inte alltför behagliga känslan av avund. Avund är inget jag belastas av i övrigt, måste jag poängtera. Men sedan några månader tillbaka har avunden skvalpat i medvetandets bakvatten. 

Jag vill vara en del av Skellefteå mer än bara som en besökare. 

För att hålla mig uppdaterad om vad som händer i mina hemtrakter så läser jag Norran och Mellanbygden, samt följer Skellefteå AIK närmast slaviskt. Följer olika konton i sociala medier som har anknytning till Skellefteå med omnejd.

Jag sover i AIK-sängkläder under hockeysäsong, klär mig i svart och gult från trosa till keps när det är dags för match. Fylls av ännu mera längtan när jag ser vad som händer på Sara Kulturhus och hur det liksom bubblar av liv i kommunen. 

Misstänker dock att jag ibland har drömmiga glasögon på mig när jag blickar norrut, hemåt. Att jag ser saker i ett skimmer av nostalgi. För visst finns det i Skellefteå också en vardag. Utmaningar och utvecklingsområden. Saker som behöver förändras. Precis som i varenda del av Sverige och världen. 

Men när jag landar på Skellefteå Airport, som jag gärna vill envisas med att fortfarande kalla Falmark, sker förvandlingen. Eller då jag passerar norrut över södra kommungränsen i höjd med Marsjön. Ja, då händer det något märkligt i den Eisfeldtska kroppen.

Pulsen går ner, lungorna expanderar och jag står som stadigare i mina sneakers som det står Burträsk på.

Med rötterna djupt rotade i Burträsk, Lövånger och Skellefteå så blev det som så att de där rottrådarna som förankrar en töjdes ut när jag flyttade till Sigtuna. De la sig som ett osynligt mycel längst med europaväg fyra och slingrade sig fast några extra varv i sjuttikurvan genom Lövsele. 

Avundet är nog mer utav en längtan. Ingen missunnsamhet. 

Tänk att få promenera över Lejonströmsbron, köra bil genom pelarskogen upp mot Lillåbacka eller bara spontant gå på ett evenemang på Sara Kulturhus när andan faller på. Icke att förglömma, att kunna gå på hockeymatch och hälsa på släkt och vänner.

Nu komprimerar jag allt jag vill uppleva när jag åker hem. För det är hem och inte upp.

Kör kors och tvärs genom kommunen. Fotar, badar, upptäcker, förundras, äter, rörs till tårar och lockas till skratt i en enda salig röra. 

Jag har på eget bevåg utsett mig till ambassadör för Skellefteå. Säljer in stan och bygden runt omkring. Sätter Skellefteå på kartan och uppmanar till besök. Lyfter lugnet, tystnaden på landsbygden och en stad som växer och har mycket att erbjuda inom såväl sport, kultur och friluftsliv. 

På vägen ner är sinnet berikat, hjärtat fyllt av glädje. Saknaden, den kommer som en svallvåg och sköljer genom kroppen när fötterna inte längre har närkontakt med hemmamarkerna. 

Tack och lov för rottrådarna. Dessa osynliga vägvisare som håller kompassriktningen. De verkar dessutom vara gjorda av ett utomjordiskt segt material. Genom dem pulserar minnena, livet och dialekten. Dialekten som jag värdesätter högt och som gör att jag bara genom rösten skapar kontaktyta med andra som har samma hemmamarker som mig. Bosatta i eller utanför det som av födsel och uppväxt blev hemma.

Det är med stolthet jag bär mitt arv, min dialekt och den tillhörighet jag har till en plats som ligger 747 km norrut. Ett stort avstånd. Men i hjärtat så innerligt nära.