Krönikören skriver att hon erbjöds jobb som dansare på nattklubb.
Jag började mitt arbetsliv med att rensa ogräs och sitta barnvakt och avancerade sedan under högstadiet till grillen på Bredsele park i Kusfors. Där lärde jag mig att jobba under stress, bli temporärt döv för obehagliga inviter från fulla äldre personer som kanske borde ha tänkt efter före, och att det var roligt med styrdans.
Mitt första lite mer stadigvarande arbete betalade mitt körkort. Under två års tid var jag nämligen bingoutropare varje tisdag och sålde också lotter i pausen. Jag tänkte givetvis inte så mycket på det då men förutom att jag blev extremt bra på att artikulera fram ”NIKLAS trettiotvå trrrrrrreeeeatvååååååaaa” så lärde jag mig att sätta och arbeta mot långsiktiga mål, värdet av relationer över tid och att hantera folk.
I glappet mellan gymnasiet och lärarutbildningen så hade jag en sommar där jag behövde försörja mig. Det här var 1997 så det var en mycket annorlunda arbetsmarknad.
Tack vare höga betyg och ett rekommendationssamtal från min mentor fick jag på nåder ett sommarvikariat som vårdbiträde i äldreomsorgen. Det var en tuff första vecka då hela boendet drabbades av magsjuka och dagarna ägnades åt att byta sängkläder, blöjor, kläder och tvätta mina skor som en stackars vårdtagare kräktes över. Jag ville gråta och ge upp men bet istället ihop och tänkte att jag skulle göra mitt bästa. Innan sommaren var slut funderade jag allvarligt på om jag inte skulle bli sjuksköterska men hade kommit in på lärarutbildningen och tackade ja. Här mer än någon annanstans i mitt yrkesliv lärde jag mig att lyssna, tänka och bemöta andra utifrån deras behov i stället för mina egna känslor och tankar. Det har varit en fantastisk tillgång i allt jag har gjort sedan.
Sedan kom då lärarjobben inom både anpassad grundskola, grundskola och så småningom specialpedagog och här är jag nu. Något som återkommit genom mitt liv är funderingarna på att bli diakon inom kyrkan men så här långt har det alltid stannat vid en tanke att det skulle passa mig bra. Framtiden vet jag inget om ännu, det får vi se.
När jag tänker tillbaka på alla år som gått med arbetsplatser, yrken och kollegor så tänker jag två saker. 1. Jag tycker verkligen om att jobba med människor. 2. Jag tycker synd om de stackare som varit mina chefer. Det där sista är verkligen helt sant. Jag är begåvad med intresse för skolfrågor, fackliga frågor, etiska frågor och en mycket stor trut som jag har svårt för att hålla stängd. Jag förstår om många av dem önskat sig att jag skulle göra ett bra jobb på en ANNAN arbetsplats än den de själva är ansvariga för.
Med åldern blir man lugnare och klokare så kanske har jag varit lite lättare att leda de sista åren. Er övriga ber jag uppriktigt om ursäkt. Försök tänka att jag menade väl så känns det kanske lite bättre.
Slutligen kan jag berätta att ett arbetserbjudande jag tackade nej till var att jobba som dansare på nattklubb i Grekland. Jag skulle få fast lön, provision, scenkläder och en egen liten bur att stå i så att ingen kunde komma åt att röra vid mig. Det här blir ju ännu roligare om man känner mig och vet vilken trist tråkmåns jag är. Av den upplevelsen lärde jag mig att inte ens på skoj kopplat till ett internskämt så går man ut på lokal iförd en tshirt med en Playboykanin på. Det hände aldrig någonsin igen. Det är nog både jag och Grekland glada för. De har haft det nog tufft som det är.