Egentid. En dröm för varje högpresterande människa (minus sjukdomen då). Så bra med lediga eftermiddagar, då hinner jag ju träna eller baka eller fixa lite i trädgården. Hemma-spa? Kanske förbereda middagen? Jag kunde klura ut fler smarta lösningar på fler problem – tänk vad min latent briljanta hjärna skulle kunna åstadkomma.
Eller skriva. Eller läsa! Jag pratade nyligen med en kompis om att jag ser mig själv som en litterär människa, fast det egentligen inte stämmer längre. Det var det där med självbilden… jag identifierar mig ju även som akademiker trots att jag saknar en universitetsexamen. Fake it 'til you make it?
Senast läste jag Game of Thrones-böckerna på min Storytel-platta. Det var det långtråkigaste på länge. Hur många sidor kan man ägna åt att räkna upp olika hus och deras banér? Otaliga. "Riktig” litteratur ligger och dammar, på vänt: En nobelprisvinnare, kollegans roman, novellsamlingen jag köpte på ett bokkafé i Berlin där jag kände mig oerhört kulturell. I vardagsrummet finns en hel hylla med klassiker. Lika många idéer till eget skrivande finns tyvärr inte. Det närmaste jag verkar komma numera är att lösa korsord. Jag ser det som en bedrift varje gång jag tagit mitt ansvar för det dagliga krysset.
Det är på den nivån.
Nä, jag gör inte många härliga saker på min egentid. Mest fastnar jag i ett ändlöst scrollande. Jag snärjs in i algoritmernas enögda reels med uppenbart fejkade make over-videos eller pedikyr-katastrofer. Jag loopar Facebook–Instagram–Linkedin–Norran om och om igen. Och så köper jag kläder i olika Facebook-grupper. Inte för att jag behöver en enda svart klänning till under hela min livstid, men tänk om den perfekta fortfarande finns där ute?
Vid en tidigare utmattningskamp sa min psykolog till mig att inte försöka klämma in jobbgrejer på fritiden. Jag tyckte att det var effektivt att lyssna in mig på branschnyheter medan jag gick min promenad, eller ägna kvällarna åt att läsa ikapp HBR-artiklarna som en kollega hela tiden skickade. Men psykologen hade rätt – allt gjorde mig bara mer stressad över att inte hinna hänga med.
Nu har jag tryckt avprenumerera på de flesta nyhetsbrev och lyssnar bara på poddar där roliga människor underhåller mig med kultur, mode, livsval och vardagskval. Jag skrattar åt Fördomspodden och känner mig smartare när Decoding TV och Still watching analyserar mina favorit-serier.
Tyvärr sover jag också en hel del på dagarna. Efter ett och ett halvt års krig mot envisa tumörer har kroppen blivit märkbart tröttare. Jag behöver mer vila både fysiskt och mentalt.
Samtidigt, jag får så dåligt samvete över att inte orka mer. Jag glömmer bort barnens läxor. Jag lagar ingen mat, sitter håglös kvar vid bordet tills maken plockar bort disken. Jag skjuter upp att göra ärenden. Jag tömmer inte ens kattlådan.
Men om andan faller på och jag vill känna mig duktig sorterar jag sockar! Min man hanterar nästan all tvätt, men där går hans tålamodsgräns. Och se där, jag kan minsann bidra! Plus att jag faktiskt löste korsordet helt själv idag också.
Det är skönt att kunna jobba litegrann igen, men desto svårare att förvalta de resterande 75 procenten väl. Hur ska ens dagar användas bäst, när man blir ofrivilligt ledig? Var går gränsen mellan återhämtning och total förslöelse? Är för mycket egentid så bra egentligen, eller blir jag bara dummare?
You tell me.