Tänkt att det finns sådan här platser på jorden. Tänk vad vi gör med dem. Dubbelheten, dubbelmoralen kanske, och känslan av att vara bortom räddning. Det är för sent det är för sent det är för sent. Ändå är vi här.
Vi har åkt hit till norra Mallorca efter tolv års Sverigesemestrar och ett år med cancer. Det är en okreddig och underbar resa. Restaurangerna är mediokra men funktionella. Engelsmännen har sporttröjor och röda ansikten. Ingen bryr sig om ett snaggat huvud och en ärrad kropp i bikini. Huvudgatan utanför hotellen kantas av supermarkets med exakt samma varor. Det är befriande att det inte finns ett enda dugg man vill köpa. Bara vatten på flaska.
Polarisen har krympt till sitt minsta hittills och det brinner på Rhodos och Maui men inte här. Här lär sig 12-åringen att simma i poolen. Han sträcker båda sina smala armar i luften med knutna nävar, en segergest. ”Jag gjorde det!”. Tårarna rinner för hans skull nu, för att allt tragglande med simväst och blå läppar och F:et i gymnastik kunde ta slut på en dag. Vi kunde fortsatt försöka hemma i kalla badhus men förutsättningarna här är bättre. Ett cyklopinköp senare gör han volter under vattnet och hoppar från kanten. Utvecklingskurva spikrakt uppåt.
Mallorca fungerar ungefär som Sverige – zebraregeln och kortbetalning – men ändå inte. 10-åringen jämför husen, affärerna, dricksen, den hemlösa eller möjligen inte hemlösa katten. Saltet svider i ögonen för den som bara badat i Bottenviken. Sverige har mycket att erbjuda men detta finns också. Genom andra känner man sig själv.
I Hamsgrottorna går vi småhukande i gångarna bland stalaktiterna som långsamt bildats under jorden, oberörda och ostörda av tusen och tusen år av mänsklig utveckling. Romare, morer, judar och spanjorer. Vandaler och pirater. Pyramider, månlandning och Lady Gaga. Och under allt kalkrikt vatten som droppe för droppe stelnar. En centimeter på trettio år.
Mellan baden finns trygghetens Youtube. Jag läser norrländsk litteratur – "Häng City" och "Silvervägen" – där referenserna är kända. Under kvällens frågesport på balkongen blandar jag ihop Chiles och Colombias huvudstäder, kanske solen gör sitt men så lite vi kan om världen ändå, så lite av den vi upplevt.
Golfströmmen är hotad och regnstormar spolar bort vägar även i Sverige. Nya värmerekord sätts, inte här men vi är alla medskyldiga, elbil eller ej och charter vart tolfte år eller varje. Flygplanen blinkar på himlen över ön och allt hänger ihop. Här kan ingen längre leva på att skörda kapris, plocka mandel eller tillverka olivolja. Kaprisen odlas billigare i Turkiet numera och mandeln någon annanstans. Det är vi som är den stora inkomstkällan nu. Närande och tärande.
I gränderna i Alcúdia stad dallrar luften mellan stenväggarna och stora blomkrukor står uppradade efter gatan, i brist på trädgårdar. Muren är från medeltiden och strax utanför grävs den romerska staden Pollentia ut. Historia på historia på historia. Jag undrar hur det är att bo och leva här året om. Jag undrar hur länge till det går.
Det ger mig tröst att tänka på grottorna. Hur de funnits i tio miljoner år och ska överleva även människan. Stalaktiterna ska fortsätta växa långt där under marken, där samma temperatur för alltid råder i 80-procentig luftfuktighet. Det ska pågå och pågå.
Eldarna ska slockna och jorden finnas kvar. Med eller utan oss.