Vad är de här raderna, egentligen? Först och främst är det bara ett litet stilleben från en morgon för något år sen med en ännu inte helt kaffeinierad småbarnsförälder, vars barn vaknat upp och valt kaos. Det skedde i den där flyktiga perioden när barnen börjar försöka förstå sig på de hårfina gränserna mellan sanning, lögn och så kallade ”prankbus”.
Så, det är stängningsdag på skola och förskola. Barnen tittar på något slags barnprogram och jag står i köket och är i stort behov av kaffe. I så stort behov, faktiskt så att jag ställer koppen direkt under bryggaren för att påskynda processen. Var bara tvungen att hålla koll på koppen, för jag hade ju måttat upp åtta koppar i bryggaren, och även om min kontorskopp är rätt stor så rymmer den inte en hel kanna.
Ni kanske tänker att en uppgift som ska leda till bättre fokus som i sig själv kräver bra fokus är lite av ett moment 22, och det stämmer. Men först:
”Ett av de här löven i den här blomman är typ helt ruttet!” ropar min son från vardagsrummet.
Just ja, en liten detalj som ni behöver känna till för att hänga med: kvällen innan kollade jag in blommorna inomhus och konstaterade att många av dem var i stort behov av vatten.
Går för att inspektera vilken växt han pratar om – skulle ju vara tråkigt om det var fiolfikusen eller monsteran. Men min son hänger över spiselkransen och där uppe finns bara kungscissusen.
Så, för er som håller räkning där hemma: rimlig anledning till ett visset löv i kungscissus, check.
Vänta nu, kaffet!
Hinner inte inspektera kungscissusen något mer, förklarar hastigt för min son att växten troligen behöver vatten – och rusar sedan tillbaka till köket. För sent. Kaffekoppen har svämmat över och det är kaffe över hela diskbänken och kaffekokaren.
Kavlar upp ärmarna, börjar städa upp och tänker på den ljuva, första klunken kaffe som jag snart ska få avnjuta.
Men innan jag är klar ropar min äldsta dotter från vardagsrummet: ”Pappa, det luktar bränt”.
Pausar städet och går in till vardagsrummet. ”Jag vet, jag har bara bränt lite kaffe på kokplattan här i köket”, säger jag.
Men det luktar faktiskt riktigt bränt.
”Har ni tänt någon tändsticka eller så?" frågar jag på ren reflex, eftersom, ni vet – barn är barn.
”Vi har ju lovat att aldrig tända själva”, säger min äldsta dotter. Även om jag är fullständigt övertygad att det bara är bränt kaffe gör jag ändå en grundligt genomgång av nedervåningen för att se så det inte är något annat skumt som hänt. Men allt är i sin ordning.
Och räkningen fortsätter: rimlig anledning till bränd lukt, check.
Återgår till köket och städar upp det sista. Men den där brända lukten släpper inte. Och konstigt nog luktar det inte alls i köket, vid kaffekokaren. Frågar barnen igen. Nix, de har inte sett något.
Dricker upp kaffet och börjar vattna blommorna. Det börjar vara en hel del växter. Kommer slutligen till kungscissuses på spiselkransen. Och då ser jag det. Ett litet, skrumpet – jag skulle inte säga ruttet, utan snarare helt förkolnat – löv från kungscissusen. Ungefär 10 centimeter från en ljusstake och en tändare.
”Det här lövet är ju inte ruttet – det är ju helt uppeldat!”
Jag ser på mina barn. Min dotter tittar på mig rycker på axlarna. Min son håller blicken fäst på teven lite för hängivet. Och så kan man se en liten tillstymmelse till krusning i ena mungipan …
Är den största lögnen ett prankbus som förtigs?
Hör man hovslag ska man anta att det är hästar, inte zebror. Det säger sig självt. Men ibland kokar ju hästen över och vidbränns exakt samtidigt som en zebra fattar eld i vardagsrummet.
Krönikören skriver om en kaosartad morgon som småbarnsförälder.
Foto: Per Groth/TT
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.