Alla människor har dåligt vardagssamvete. Ni vet, den där chokladbiten man inte skulle ha, men ändå lade ner i korgen vid kassan. Den extra portionen efterrätt, städningen man faktiskt borde ta tag i med större regelbundenhet, att ringa den gamla vännen man stötte på förra veckan, eller var det kanske tre månader sedan? I mitt fall består detta dåliga samvete till stor del av vitkål. Vitkål är en bra grönsak. Den är nyttig, billig, fiberrik och på alla sätt och vis toppen! Den är också användbar i en mängd maträtter och god som sallad, ja egentligen borde staten tvinga oss att inta vitkål minst en gång om dagen! Varför tjata om tallriksmodellen och brödskivor men inte föreskriva vitkål till folket?! Nu är det ju allt bra tur för mig att lagen inte föreskriver det, för då skulle jag sedan länge avtjäna ett långt straff. Jag gillar vitkål, det är verkligen inte där det går fel. Jag inte bara gillar den utan köper också hem den, väljer med glädje ut ett runt och fint exemplar som jag försiktigt placerar i korgen och sedan varsamt bär hem. Därefter placeras den i mitt kylskåp där den/det får ligga i lugn och ro nere i svalen och invänta förruttningsdöden. För det är vad som väntar.
Jag VET att jag borde ta tag i det lilla huvudet och strimla upp det men det är själva strimlandet jag drar mig för. Det är så jobbigt! Osthyveln hemma hos min pappa är alldeles utmärkt att strimla med, den bara svischar till så är det klart. Mina osthyvlar, trots att de är tre till antalet, vill inte alls. De drar bara loss några tjocka bitar och slutar sedan att samarbeta överhuvudtaget. Lösningen då är att strimla med kniv men det är ju ÄNNU jobbigare och framför allt blir det inte lika tunna och fina strimlor. Som kronan på verket blir det dessutom fullt med strimmelstänk på arbetsbänken och kanske till och med på golvet. Så då måste man försöka plocka upp dem och det är knepigt att få grepp om dem samt att det, hur noga man än är, alltid är några strimlor man inte ser förrän dagen efter då de torkat fast och som man då måste SKURA loss. Ni fattar. Så jag väljer att blunda för det grönvita lilla huvudet som ögonlöst ser så förväntansfullt på mig varje gång jag öppnar svalen. Och för var dag som går kan jag känna hur denna förväntan undan för undan övergår i besvikelse som slutligen blir till förakt och hat. Som ett Ingmar Bergmandrama med en setting i kylskåpsmiljö.
Ungefär där någonstans brukar det en gång så krispigt lockande huvudet få stifta bekantskap med den kommunala begravningsbyrån, dvs den bruna papperspåsen, och läggas till den sista vilan. Några sista ord får den förstås, i regel är de av typen: "Mamma, det STINKER i kylen!!!" Med ett sting av dåligt samvete och en olustig känsla av att ha förslösat vitkålsliv till ingen nytta går jag sedan med tunga steg till den bruna tunnan och tar farväl. Lite hopp ser jag ändå i tillvaron för denna min svaghet för att ha ihjäl oskyldiga grönsaker till ingen nytta alls. Det senaste årets prisökningar på mat har drabbat även vitkålen som nuförtiden kostar dubbelt så mycket. Det har medfört att jag faktiskt lyckats bryta mitt eget dåliga beteende och skippat vitkålen till förmån för grönsaker som jag har en större tendens att faktiskt tillreda och ställa fram till familjen. Förhoppningsvis ska jag även nu när matpriserna försiktigt börjat leta sig nedåt kunna avstå från att bära hem vitkål till ingen nytta alls. Men nog ser den lite god ut ändå.