Jag har ingen färsk statistik att presentera som underlag för dessa skriverier men jag som är en föreningsmänniska tycker absolut att det stämmer. Många upplever sig ha tillräckligt mycket ansvar ändå och har inte tid, ork eller intresse för att orka ge mer än det vardagen för en själv kräver. Det är fullt förståeligt. Dagens vardag och liv kräver mycket av oss människor. Det finns oändligt med måsten i våra liv och många av oss är med rätta väldigt trötta. Den lilla tid man har kvar vill man gärna äga själv.
Själv har jag varit med om att ha så många måsten att jag till slut blev sjukskriven för utmattning. Efter det låg inte mitt intresse för ideella engagemang på topp. Om man knappt ens orkar klä på sig på morgnarna sprudlar man inte inför utsikterna att få upprätta medlemsregister, baka, sälja bingolotter, träna ett fotbollslag, sköta om hamstrar och alla tusen andra saker som man kan engagera sig i om man vill.
Så måste det också få vara under perioder av våra liv. Ibland orkar vi mer, ibland orkar vi mindre. Men de perioder däremellan där vi kan, tycker jag att vi bör försöka göra saker för andra utan att det belönar oss med mer än glädjen över att vara del av en gemenskap och bidra till ett sammanhang som är större än mig själv. Må det så vara boule, bakning eller bön, vi trivs och blommar i olika jordmån.
Ett samhälle är sina medborgare och vi tillsammans får en bättre och rikare vardag och fritid om vi hjälps åt att göra det bättre och mer innehållsrikt. Man gillar olika och alla kan hitta något de tycker är viktigt och roligt att lägga ner sin tid på. När jag tycker att det ideella engagemanget känns betungande, vilket jag självklart ibland tycker, så brukar jag försöka tänka på hur fantastiskt roligt det också varit och är. Alla människor jag träffat, alla relationer jag byggt som visat sig bli viktiga i mitt liv. Från mina första egna små ledaruppdrag på Jörns 4H till att vara ungdomsledare i Svenska kyrkan, till styrelseuppdrag i fastighetsbolag och Kågedalens skidklubb till församlingsråd till att arrangera levande rollspel till kaninhoppning till att vara lagledare i KAIF och många andra sammanhang där jag klivit in kortare eller längre stunder för att hjälpa till och ge av min tid. Allt har byggt relationer som bär mig genom livet som det nu är. Våra livs historier berikas och fördjupas genom ideellt arbete och engagemang. Det får vi aldrig någonsin glömma bort. Jo, det finns också sammanhang som blir helt fel. Jag har själv exempel på tillfällen då jag hamnat i sammanhang där jag absolut inte har trivts eller blommat ut. Men det är också det bästa med det ideella; att var och en är helt fri att då bara gå vidare och hitta ett annat sammanhang där man passar bättre.
Och måste man ens vara särskilt intresserad av sammanhangets kärna? Min övriga familj älskar motorsport och mer specifikt folkrace över allting annat. Själv har jag väldigt lite intresse för ämnet. Men andras glädje och kärlek till sporten samt värmen och omsorgen från andra deltagare gör det roligt och engagerande att delta och hjälpa till. Fina medmänniskor och nya vänner kan vi träffa överallt och i de mest oväntade sammanhang. Gemenskap med andra ger tillvaron djup och en känsla av samhörighet och meningsfullhet. Det borde vi alla unna oss.