2012 var jag kulturambassadör under lanseringen av Skellefteås platsvarumärke. I en video därifrån talar jag optimistiskt om framtiden. När jag tittar på den nu skäms jag över hur ovan jag är framför kameran, men mest skäms jag nog över hur jag förskönade Skellefteå som kulturstad.
För 2017 beslutades det att elever i kommunen inte längre hade rätt till att öva instrument på lektionstid, 2019 breddades musikskolan till kulturskola utan att få ökad budget. Samtidigt läggs ungdomsgårdar ner tillsammans med scenerna som fanns i dom. Att vi nu fått veta att vi inte har rätt till vårt eget kulturhus är bara det senaste i ett långt led. Och jag tänker inte ursäkta att jag är frustrerad.
Men istället för att kritisera beslutsfattarna så gör vi det folk gör bäst. Dela in oss i mindre grupper och bråka internt. Finkultur mot fulkultur, elitkonst mot ideell konst. När det är politikerna som ska stå till svars över varför dom slingar sig, när allt vi begär är att känna oss välkomna att stå på vår scen i vår egen stad.
Jag hör ofta Kulturföreningen Mullberget användas som ett argument för att det visst finns plats åt oss. Men om dom ska räknas som ett kommunalt organ så borde dom kompenseras därefter, istället för att bekosta sig på eldsjälar som bränner ut sig. Och för dom som bor utanför stan och inte har fri transport är Mullberget bara en klen tröst i ett fattigt hem.
Så när jag tittar på kulturhuset ser jag bara någonting som kommer bli ett bra motiv på ett vykort. Inte en plats där kultur får mötas. Jag är less på att Berättarna i Berättarnas stad bara verkar vara Sara, P.O. och Torgny istället för alla färgstarka röster som finns i hela kommunen och som dom tre tillägnade sina liv att gestalta.
Jag är less på att kommunen lägger pengar på att importera kultur istället för att investera i det som gror. Jag blir förbannad när jag tänker på hur länge Mullbergets lokaler hade förmultna fönsterkarmar, och som bara prioriterades när man letade något att skära i årsbudgeten.
Det handlar inte om att ideell kultur är emot elitkultur. Det handlar om kommunens plikt att erbjuda och lyfta båda två. Det bästa med Trästockfestivalen är att det inte görs någon skillnad på akters monetära värde. Alla får speltid. Alla får en artistvärd. Alla får en loge. Och alla idéer får plats på riktigt.