Ibland funderar jag om man kan ha radikal självacceptans och samtidigt också ha ett så kallat dynamiskt tankesätt. Alltså, kan man verkligen driva sin personliga utveckling framåt om man till fullo accepterar den man redan är? När jag blir hysterisk över att det ligger saker spridda överallt i vårt hem brukar min hustru lugna mig och säga: ”Det är bara så här det är just nu, med tre små barn”. Hon målar upp det som att vi på ena sidan kan ha ett felfritt, minimalistiskt hem och på andra sidan två närvarande föräldrar som uppmuntrar den ändlösa produktionen av hemmagjorda dockhus av kartong, pärlor och smältlim. Det känns skönt att tänka så, även om jag är lite lur på om det inte egentligen rör sig om ett falskt dilemma.
Sanningen är den att vi aldrig, under 18 år av tvåsamhet, nödgats gallra bland våra grejer. Hur är det möjligt? Ja, det har väl typ bara fallit sig så att vi har haft förmånen att flytta ganska precis när garderober, förråd och garage nått bristningsgränsen. Inte nog med det, men vi har också alltid flyttat till fler garderober, förråd och garage. Med varje flytt har familjen i och för sig också växt, vilket – i alla fall för oss – har ökat lagringsbehoven.
Nu bor vi på Kallholmen, i mitt barndomshem. Här har vi haft en himla massa utrymmen att fylla upp. Allt är nu, naturligtvis, proppfullt. Men i höst har en vän valt att flytta till Sverige och just nu bor hon i ett rum på nio kvadrat i vårt uthus, vilket inte är så imponerande när man jämför med den våning hon äger i Trondheim. För att möta hennes höga (läs: fullständigt förståeliga) krav försöker vi skapa mer utrymme. Lite orättvist att levande varelser ska trängas när prylar lever i sus och dus.
Jag kan ge er hela en gissning huruvida mina föräldrar valde att rensa denna vind innan de flyttade.
Så vad har hanterats? Först och främst mycket grejer från mor- och farföräldrar: hemmagjord konst, ett bowlingklot och likdelar från en flygel. Där fanns också grejer från mina föräldrar, så som deras snowboardutrustning från slutet av nittiotalet när de, två slalomess, blev less på att ploga i barnbacken och började lära sig snowboard istället. Men även våra egna grejer, och det som sticker ut här är saker man kan ha på fötterna. Här fanns bland annat: en liten låda med prydnadsskor för barn i siden, en liten låda med vattenskor, en liten låda med mina barnskor, en kvarts kubik skridskor, en kvarts kubik slalompjäxor, en påse långfärdspjäxor, ett par storskor för isklättring, en stor kartong sommarskor i storlekarna 30-35; en mellanstor kartong sandaler i samma storlek; fem stora papperskassar med allväderstövlar, två kartonger med små skor som inget av våra barn kan ha längre, två påsar stövlar, och så en kartong var för herr och fru Ekenstedt med allt från vinterkängor till flip-flops. Efter att ha rensat bort alla skor som var för små eller som saknade partner landade vi på 172 par. Där tillkommer sedan de skor som redan är i bruk.
Den personliga utvecklingen kanske egentligen börjar med radikal självacceptans? Och visst, vi har små barn som alla gått eller går på en I Ur- och Skurförskola där behovet av utrustning är stort, men snart är den tiden förbi och för vårt anseende är det nog bäst om vi då lyckats trimma ner skoparen till åtminstone tvåsiffrigt.